Det unga modet dödade hatten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag älskar hattar. Jag är tokig i hattar. När jag såg den underbara och skrämmande filmen "Döden i Venedig" höll jag åldrandet och dödens visshet borta genom att titta på hattarna och sörja över att såna hattar aldrig mer kommer att finnas.

Hattar är som konstverk, vackra sagor, hisnande kärleksromaner. Andlösa kompositioner av strå, flor, band, blommor, viskningar och rop, hemligheter och öppna utmaningar.

En kvinna som fick en sån hatt på sig, ja, men hon kunde inte bli annat än vacker, gåtfull och spännande. Hurdan hon än såg ut innan, så förvandlades hon i och med att hon satte på sig hatten. Hennes hållning blev annorlunda, rakare och stoltare (för hatten var ofta så stor och tung att hon liksom måste balansera den för att inte tappa den eller ramla omkull själv). Överdådet av blommor och färger gav hennes ansikte liv och glans. Genom floret kunde hon se utan att bli direkt sedd, hon kunde gömma sig i floret och ändå finnas tydligare än utanför det. Dessutom visste hon att rynkor slätades ut bakom det tunna, lätta tyget.

Hatten var äventyr och möjligheter. Hatten sa vad en kvinna på den tiden inte fick säga ("Titta på mig, då! Se på min hatt, så ser du vem jag är, vad jag vill. Kom närmare, fast inte för nära, då tar hatten emot. Men jag kan ta av mig den. Om du vill så drar jag sakta ut hattnålen, lyfter på floret och så tar jag av mig hatten, lägger den bredvid mig på den där stolen ...").

En kvinna som var en dam kunde inte leva utan sina hattar. Hon hade hatten på sig inne. I salongerna flöt de fantastiska hattarna, de liknade stora exotiska blommor eller fåglar, de luktade parfym och kättja.

I min ungdom bars det fortfarande hatt. En dam hade hatt och tunna, fina handskar på sig när hon gick bort. I Paris fanns det många modehus som bara gjorde hattar, skapade hattar, som kostade en halv årslön. Men många ansåg det vara värt priset. Den rätta hatten kunde hjälpa en kvinna till framgångar hon annars inte hade kommit i närheten av.

I tidningarna stod det varje år om vårhatten. Ända till mitten av femtiotalet var det så. Sen fick vi ett nytt mode, det kallades först för collagemode, sen tonårsmode. Det var en helt ny sorts kläder. Enkla bekväma, nonchalanta, "sportiga", sa man då. De som bar såna kläder var barhuvade. Det passade inte med hatt till jeans och bomullströjor. Det skulle vara bara håret, ett halvlångt, vindrufsigt hår.

Vi såg bilder av friska, fräscha unga flickor som stod och skrattade i solig motvind och var unga. Därmed var ungdomskulten över oss.

Vi ville inte längre vara kvinnor eller damer. Vi ville vara flickor.

Jag minns en läskig januarivecka då jag var i Paris och såg på kläder. Det var kallt och snuvigt. Kvinnorna kurade ner sig i pälskragarna. Men de hade ingenting på huvudet. Det såg yngre ut att inte ha hatt. Alltså frös man hellre. På den vägen är vi fortfarande.

Vi tar efter det unga sättet att klä sig. En bra damfrisör är i dag kvinnans viktigaste bundsförvant. Håret, hennes eget eller det köpta, har samma betydelse som hatten hade förr i världen. Håret som vi klipper, bleker, färgar, permanentar, rullar upp, fönar, borstar, puffar upp, speglar och bekymrar oss över (Usch, som jag ser ut i håret!).

Men på somrarna kan vi sätta en hatt över det. På sommaren går hatten för sig. Den kallas då solhatt och på sydländska stränder firar vi orgier i billiga, vidbrättade stråhattar och det är klart att vi mycket väl ser hur klädsamma de är.

I Sverige finns Marimekkos stora bomullshattar. Jag har sex stycken. Jag har inte köpt dem alla på en gång, de har kommit efterhand. En är svagt skär, en knallskär, en lila. Det finns en gulröd, en ceriseröd och en vit. Det är varje år samma känsla av "äntligen", då jag kan ta ner kartongen där de övervintrar och första gången ta på mig en av dem och gå ut i solen.

Jag blir glad och förväntansfull, mystisk och spännande, äventyrlig och självsäker (i varje fall så känner jag mig så). Men inte kan väl en hatt...? säger ni nu. Joodå. Försök själva, får ni se.

Kerstin Thorvall