Jag kan tycka om att någon annan bestämmer
"Stopp i trafiken på grund av signalfel", hörs det från högtalare. Så många gånger jag har stått på tågperronger och tänkt slött: Vaddå signalfel?
Någon ytterligare förklaring kommer inte. Inte för att det gör något. Somligt är utom min kontroll.
Jag behöver inte tycka något om signalfel, jag vet inte ens vad det är. Något elektroniskt i stolparna?
Så får jag en dag veta att signalfel inte alls har med signalstolpar att göra. De är inte fel på signalen - jo, förstås om en glödlampa är trasig och måste bytas ut.
Men nästan alltid är problemen sliten räls, trasig växel, ett urspårat tåg, ett ställverk som gått sönder efter ett blixtnedslag.
Jaha. Nu vet jag det.
Men kunskapen ger mig ingen glädje. Istället börjar jag ångra den. Jag känner mig berövad något.
De vanliga signalfelen hade varit ett litet bekymmer i samhällskroppen som absolut inte ankommer på mig att åtgärda, begripa, inte ens sätta mig in i.
Någon annan tar hand om det, löser det, nån som begriper bättre. Jag har tydligen tyckt om det.
Längtan att få luta sig tillbaka, tänka att någon annan får bestämma är ingen beundransvärd reaktion, men mänsklig. En farlig mänsklig egenskap är det, då en despot kan utnyttja massans ovilja att ta ansvar. Jag tänker att det även är en överlevnadsdrift.
På något annat sätt kan jag inte hantera de senaste tv-bilderna av flyktingarna på andra sidan Medelhavet. De är på väg, i gummibåtar och rostiga skorvar. Inget är så starkt som en ung människa som fått vittring på sin befrielse, som har beslutat sig för att inte längre finna sig i sitt öde.
Jag övermannas av sorg och skam. Om jag skulle sätta mig in i varje enskild människas historia skulle jag inte kunna avfärda den: deras önskan om fred och frihet är densamma som min.
Men de är en miljon människor från Nigeria, Mali, Sudan som väntar i Libyen på att ta sig över havet och kanske dö.
På nyhetsbilderna ser jag dem vinka till mig. Jag behöver inte ha ett svar.
På Malta gör EU:s toppchefer sitt yttersta för att sätta stopp för de många människorna på väg ner i båtarna.
Jag kan stå på perrongen och tänka flyktigt: Signalfel?