Dags att börja gilla EU (lite)

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter tio år i EU är det dags att tänka om. Det är inte kul att vara unionens suraste och mest motspänstiga medborgare.

Vi behöver inte älska EU. Det räcker att vi gillar det lite grann.

Det frodas en myt om att britterna är mest negativa till EU av unionens alla medborgare. Det är fel.

Unionens grinigaste medlemmar bor här. I Sverige. Enligt den senaste Eurobarometern, EU:s egna mätningar av vad dess medborgare tycker om verksamheten, anser 24 procent av svenskarna att EU är ”en dålig sak”. Det är högst bland EU:s 25 medlemmar.

Hälften, 47 procent, tycker att Sverige inte har någon som helst nytta av medlemskapet. Det är också EU:s högsta siffra.

Men efter ett decennium är det hög tid att byta attityd. Att vara förgrämd är aldrig klädsamt.

Pengarna. Det är dyrt att vara med i EU. Under de tio år som Sverige varit med har vi betalat in 197 miljarder kronor till EU:s kassa, 22 000 kronor per person.

Men det är ingen idé att haka upp sig på det. Smakar det så kostar det. I stället kan vi glädjas åt att vi under åren fått drygt 85 klingande miljarder av EU, knappt 9 500 kronor per person. Mest i stöd till jordbruket, fisket och glesbygden. Har pengarna gjort nytta? Låt oss hoppas.

Makten. Ingen har mer målande beskrivit hur jobbigt det är att inte vara med i EU än Norges förre statsminister Jens Stoltenberg. En gång om året åkte han och träffade en EU-höjdare över lunch. Det var så långt hans inflytande sträckte sig.

Som svensk kan man irritera sig över EU:s långa beslutsvägar, deras oläsliga dokument och allmänna krångel. Men som medlem återtog vi en del av makten över vår egen vardag. Det kan väl inte vara fel?

1994 var både Sverige och Norge medlemmar i EES, European Economic Space. Det är ett kostsamt hängavtal med EU. Total anpassning på centrala områden. Men inget inflytande.

Medan Norges ministrar får stanna i Oslo åker de svenska till Bryssel och är med och bestämmer. Fyra gånger om året har Göran Persson lika mycket att säga till om som Storbritanniens Tony Blair och Frankrikes Jacques Chirac. På EU:s toppmöten gäller enighet. Annars faller idén.

Makt över sin egen situation kan aldrig vara fel. Och jämför man det norska och det svenska inflytandet över de regler som gäller i det egna landet är det solklart vilket som vinner. Det är Sverige.

Handeln. Sverige är litet och exportberoende. Vårt välstånd bygger på en omfattande försäljning utomlands, 60 procent av alla varor som produceras på svenskt territorium säljs till andra länder.

Och var finns våra största kunder? Givetvis i EU. Åtta av de största exportmarknaderna ligger där. Bara USA och Norge står utanför.

För Sverige är det alltså vitalt att de svenska företagen inte missgynnas där de har sina flesta kunder. Det risken ökar dramatiskt om man inte är med i EU.

Så tänk på Volvo, Electrolux, Skanska och SCA. De är glada för att för att svenska folket röstade ja i november 1994. Det borde kanske vara fler?

Egna ben. Europa har inte varit herre i sitt eget hus. Så fort det krisat till sig har Europa kallat in USA. Tänk på andra världskriget, tänkt på Bosnien, tänk på Kosovo.

Det är genant. Några av världens absolut rikaste och mest välmående länder måste ropa på pappa så fort det kör ihop sig.

Men med EU har en majoritet av länderna på den europeiska kontinenten skaffat sig kompetens att hantera väpnade konflikter inpå knuten. I början av december tog EU över ansvaret från Nato för den fredsbevarande styrkan i Bosnien. EU finns också på plats med med poliser i Makedonien och rättsexperter i Georgien.

Efter tio år är det dags att inse att det är lika självklart att Sverige är med i EU som att Svealand ingår i Sverige. Det är hög tid att börja älska EU. I alla fall lite grann.

Lena Mellin