Det är hög tid att börja ifrågasätta kärnkraften
Publicerad 2011-03-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Att säga att det känns skönt vore både okänsligt och överdrivet. Men det är svårt att inte erfara en viss upprättelse. I dag är vi nämligen inte fullt lika löjliga, otidsenliga, framstegsfientliga och okunniga som för en vecka sedan.
Vi som inte gillar kärnkraft.
På sjuttiotalet var det många som drogs med i antikärnkraftrörelsen. Det var lika självklart som att gnola på Hoola Bandoola eller att heja på FNL i Vietnam.
En del i en livsstil.
Men många som bar det gulröda solmärket på kavajslagen har bytt sida. Hela partier har bytt spår, med Centern som främsta exempel. Och det är inte så konstigt.
Kärnkraften har ju tickat och gått som en pålitlig klocka i takt med ökad tillväxt och samhällsförändringar.
För att minnas katastrofen i Tjernobyl måste man i dag vara minst trettiofem år gammal. De som föddes vid tiden för haveriet i Harrisburg fyller strax 32, och de flesta av dem som vaktade Kynnefjäll är sannolikt själva på slutförvaring i dag.
Och tiden gick ju.
Utan att det hände något särskilt alarmerande. Några incidenter i Långtbortistan, lite gruff med danskarna över sundet – men på det hela taget blev kärnkraftsmotståndarna ungefär lika otidsenliga som pilsnerfilm eller strumpstoppning.
Till slut var det nästan helt ofarligt. I en opinionsundersökning för några år sedan önskade varannan svensk fler kärnkraftverk, och det där med att stänga ner reaktorer var ju bara trams.
I samma veva lade Centerpartiet ner motståndet, ställde in sig i regeringsledet som med lagändring och forskningsanslag öppnade upp för en svensk nysatsning på kärnkraft.
I den japanska katastrof som utspelas på våra skärmar visas fasansfulla bilder av enskilda människors fruktansvärda öden. Men vi ser också hur en sovande skönhet plötsligt förvandlas till ett monster. Kärnkraften är inte så hygglig när den blir störd.
Att ifrågasätta kärnkraften just i dag är möjligen taktlöst, men när ska vi annars göra det? Ska vi låta det gå ytterligare tjugo år då vi håller tummarna och tittar bort, eller ska vi på allvar börja ta oss ur kärnkraftsåldern och in i tvåtusentalet? Att Sverige drabbas av en jordbävning är osannolikt.
En tsunami likaså.
Men för varje år som går med gamla Ringhals och de andra klossarna – desto mer sannolikt blir det att det osannolika faktiskt kan bli sant.