Vi åkte tidsmaskin – tillbaka till dagis

Halv åtta hos oss.

Det har hunnit bli tisdag, eller kanske onsdag. Det spelar inte så stor roll, dagen i Alperna börjar som dagen före och dagen före den. Klockan 07.30 ringer väckarklockan och försten upp i vårt rum sätter på den obligatoriska morgonmusiken.

Det är inte någon svår indiefest direkt. Vi lyssnar på en barnlåt om en banantelefon följt av 70-talsdängan ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen”, och en kvart ­senare pinnar vi ner till frukosten.

Sen ägnar vi dagen åt att åka utför i de backar som vår guide ­väljer, och vi böjer lydigt på knäna när han säger åt oss att göra det.

Efter lunch börjar det pratas om att i kväll, då kanske man skulle gå på ­lokal ändå. Framåt kvällen börjar vi hitta på halvbra ursäkter för att inte göra det i dag heller.

Så vi tar i stället en pliktskyldig ­after ski-öl klockan 17, köar till de ­gemensamma två duscharna klockan 18 och glider ner till middagsbuffén klockan 19, där det enda beslut vi tvingas fatta handlar om kött eller fisk eller kanske både och?

Efter maten äter vi glass. Det är ­dagens festligaste stund.

Sen går vi och lägger oss.

Dagen därpå ser exakt likadan ut.
 

Vi är åtta svenskar kring trettiostrecket. Vi har alla fasta inkomster, hyfsade jobb och inga barn. Någon funderar på att söka nytt jobb, ett par ska gifta sig i sommar och ett annat försöker byta tvåan i Malmö mot en lite större.

Vi har all rätt i världen att ta en bläcka, snooza bort morgonpasset och lägga en extra hundring på en bra brunch. Vi är för guds skull på ­semester.

Men vi har inte åkt till Alperna lika mycket som vi åkt tidsmaskin till­baka till dagis.

I en vardag av valmöjligheter, ­vuxenvånda och vulgärorange brev på ­posten har vi tagit sju dagars timeout och lagt alla beslut i någon annans händer.

Rutiner är vårt ledord, upprepning vår lycka.

Vi har regredierat till femårsåldern och vi är oförskämt tillfreds med det.
 

Men även en vecka i Alperna har ett slut. Sista kvällen räknas det baklänges på flygavgångar, inchecknings­tider och tänkbara trafikstockningar och vi kommer fram till att hyrbilen måste rulla kring sexsnåret nästa morgon för att alla ska komma hem.

Och plötsligt hänger frågan där i luften: När ska vi ställa klockan?

”Halv åtta?” försöker någon på skämt.

Men skrattet sätter sig i halsen.

Under två timmars bilfärd ­morgonen därpå byter vi knappt ett ord med varandra.

Förtrollningen är bruten, ­semestern är slut och ­alprutinerna måste lösas upp.

Vi ska ut i vuxenvärlden igen.

Där ingen längre säger åt oss vad vi ska göra.

Där vi fattar alla beslut själva.

Utropstecknet

Med tjänsten LivesOn, som släpps senare i år, behöver du inte dö på Twitter bara för att du dör i verkligheten. Genom att analysera alla uppdateringar på sociala ­medier hos en person under en livstid fortsätter tjänsten att producera och basunera ut din typ av budskap på ditt eget konto även när du gått hädan.

”Makabert och osmakligt”, säger kritikerna.

”Inte värre än de stora världsreligionernas löften ­efter döden”, menar ­grundarna i London.

Frågetecknet

Carl Lagercrantz har fått nog av gubbväldet i Riddarhuset, han menar att kvinnor måste få komma in.

– Det är alldeles åt ­pepparn. Diskrimineringen kastar ett löjets skimmer över oss, säger Lagercrantz till DN.

Från Riddarhuset, ­Sveriges enda institution där ditt efternamn och blodet i dina ådror helt officiellt är biljetten till tillträde.

Men någonstans ska man ju dra igång det. Jobbet mot diskriminering.

Följ ämnen i artikeln