USA har blivit de tjocka och brunas land
Se, sa mitt ressällskap, när vi i den här staden vandrade runt i National votings rights museum, fyllt av fotografier av svarta och vita människor från de tre medborgarrättsmarscherna år 1965, ”se så små och nätta människorna var på den tiden”.
Vi hade någon dag tidigare i Country music hall of fame i Nashville gjort en liknande iakttagelse: Det var i början av sjuttiotalet inte bara stjärnorna, Dolly Parton, Merle Haggard, Emmylou Harris & Co, som höll sig smärta. (Tjocksmocken Elvis Presley var ett undantag.) Filmerna av publiken visar att de flesta då hade normala kroppshyddor.
Vilken skandalös skillnad de nu visar upp. (Jag säger detta trots att jag riskerar att utsätta mig för ironiska kommentarer sedan jag själv viljelöst låtit mig förvandlas till en fetknopp.)
Amerikanerna var tjocka när jag senast var korrespondent i Amerika 1998. Stora som hus. Men uppenbarligen var det ett projekt under utveckling, ty nu är de som stora som berg.
Det härjar en tjockisepidemi.
Orsakerna till denna är lätta att finna.
1) Även vuxna människor, inte bara tonåringar, bär alltid en halvliters mugg med söt dryck i handen.
2) De äter mycket på junkfood-restauranger och dessa konkurrerar med dubbelt så stora osmakliga portioner som grannkrogen serverar. Det är inte snabbmat i sig utan portionernas storlek som är faran.
Obesiteten, som överviktighet heter med ett popord, var i valrörelsens spurt på väg att bli en politisk fråga. I delstaten Arizona kandiderade Richard Carmona om att bli senator. Carmona som både har en hög militär grad och hållit posten som the surgeon general, vilket ungefär är att vara generaldirektör både för socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet, valde ny spelplan:
Carmona gick ut med larmet: ”Övervikten har tredubblats under de senaste 40 åren. Barn och tonåringar drabbas av diabetes. Barn diagnostiseras med högt blodtryck.”
”Var ska våra soldater, sjömän och piloter komma från om de alla som barn skaffar sig förutsättningar för hjärtsjukdomar och cancer? Hur ska vi kunna rekrytera poliser och brandmän bland människor som är så feta att de inte kan röra sig?”
”För Amerika blir övervikt ett större problem än nine-eleven varit. Övervikten är en inhemsk terror.”
Det var en domedagspredikan som gav resultat: Carmona valdes inte till senator.
Innan vi gottar oss i det amerikanska eländet, låt oss betänka att i Sverige är minst en av tio sjukligt överviktig. Tiotusentals kvinnor har förvandlats till fläskfior.
Men, som vi alltså konstaterade på museet i Selma, fetman är en ganska ny företeelse. Dess resultat finns att skåda på landets vägar.
I en tid då vi inbillar oss att vi av miljöskäl köper mindre bilar köper vi i stället större. Amerikanerna kör allra helst pickup med hytt för fem personer plus ett jätteflak. Det är monster-V8:or som på lydigt amerikanskt vis sällan rullar över 85 miles i timmen. Deras 4x4, Navigator och Suburban, är så stora att de svenska vägarnas fläskigaste åk, Porsche Cayenne och Lexus suv, i jämförelse förhåller sig som livbåtarna till Titanic.
Även på en tredje punkt har amerikanerna konkret förändrats – och nu är det ljuvligt positivt: Det finns inte vita och svarta amerikaner längre. De är alla bruna.
Det har gått så svindlande fort. Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg när jag första gången läste om predikanten och medborgarrättsaktivisten Martin Luther King Jr. Det var i ett Jolo-reportage från Atlanta kring 1955. Rasmotsättningarna var exotiska; minns filmen ”Gissa vem som kommer på middag” från 1967. Jag minns min egen första resa till Georgia 1970. Jag mötte Tredje världen.
Nu är sydstaterna Första världen. I Alabama, varifrån den här rapporten kommer, tillverkar tyska BMW sina bilar och franska Airbus bygger en fabrik.
Och rasismen har avdunstat; det finns ingen i Amerika som på SD-manér talar om blatte-lover. När några europeiska tidningar efter den caffé latte-färgade Obamas återval talade om rasistiska reaktioner i Amerika var det ohederlig journalistik. Amerikanerna var lyckliga över att de visat att vem som helst kan bli amerikansk president.
Fram till 1950-talet skulle det vara en wasp, en vit, anglosaxisk protestant. Nu kan det vara en mormon, en afroamerikan och kanske redan i nästa val en hispanic, ättlingen till en illegal mexikansk invandrare eller en kubansk flykting. (Namnet att hålla ögonen på är Floridasenatorn Marco Rubio.)
De idealiserande begreppen ”en regnbågsnation med färgblinda invånare” är en realitet.
Jag läser just nu ...
… en begriplig bok om varför allt går åt helvete, idéhistorikern Johan Norbergs ”En perfekt storm – hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin”. Norbergs stilistiska trick, pedagogik i lättsam form, ger bilden att för låga räntor, väldiga underskott, idiotisk lånefinansierad megakonsumtion (både av prylar och av välfärdsgodis) satt oss i smeten. Amerikas ekonomi har tickat i gång. Men – det är min slutsats – för Europa finns inget hopp.
Oh, så halvhjärtat ...
… tänkte jag, när jag noterade hur det konkursfärdiga SAS chef, den 48-årige Rickard Gustafson, sänkte sin årslön från tio millar till åtta. Riktiga karlar tar i bättre än så. När den då 32-årige, nyss från Ford sparkade Lee Iacocca 1978 tog över det dödsdömda Chrysler, satte han standarden för dramatiskt sänkt lön. Han begärde i årslön en dollar. Han räddade det sjunkande skeppet – och åtta år senare cashade han in sina optioner för 20,5 miljoner dollar. Dock: Inget sådant ädelmod hjälper SAS. Det är luftens SJ och spårade ur redan i slutet av nittiotalet.