Polen – landet som vägrar dö
I dag samlas tusentals polacker på torgen i Warszawa. Exakt klockan 17 tjuter sirener, ringer kyrkklockorna. Trafiken i tvåmiljonerstaden stannar upp. Folk kommer att komma ut ur affärer, ställa sig upp vid borden på uteserveringarna. Samtalen tystnar.
Det är exakt sjuttioett år sedan Warszawaborna reste sig mot den tyska ockupationen. Tårögda hyllar polackerna sina hjältar. Upproret blev ett av historiens mest hjältemodiga men samtidigt sorgligaste. Polackerna trodde att hjälpen skulle komma. Stalins armé hade segrat vid Stalingrad och stod redan utanför Warszawa. De allierade hade landstigit i Normandie och var på väg mot Berlin. Signalen kom från väst, nu var stunden inne. Men ryssarna rörde sig inte. Obetydlig hjälp kom från väst. Warszawaborna fick kämpa ensamma.
I 63 dagar pågick våldsamma strider. Heinrichs Himmlers order var: ”Alla invånare i Warszawa ska skjutas. Inga fångar tas. Staden ska jämnas med marken.” Resultatet blev: Över 200 000 civila dödades och nära 80 procent av Warszawa förvandlades till en grushög, över 700 000 Warszawabor tvångsevakuerades.
Sovjet ingrep inte för de som kämpade i Warszawa var inga kommunistiska rebeller, det var polska patrioter som ville ha ett fritt Polen, fritt från Sovjet och fritt från Hitler. Då upproret var helt krossat rullade Sovjets pansarvagnar sakta fram över ruinerna.
Förutom Tyskland och Ryssland drabbade andra världskriget inget annat europeiskt land lika länge och lika hårt som Polen. Över sex miljoner polska medborgare, varav hälften judar, stupade i strider, mördades eller förintades i Hitlers dödsfabriker. Sex miljoner döda betyder 125 människor dödade varje timme, varje dag som kriget pågick.
Procentuellt förlorade Polen fler invånare än något annat land. Hela 35 procent av nationalegendomen förstördes. Motsvarande siffra för Storbritannien var 0,8 procent och för Frankrike 1,5 procent. Då världskriget utbröt på morgonen den 1 september 1939 skedde detta just i Polen. Hitler sa då: ”Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd och barmhärtighet utplåna, män, kvinnor och barn av den polsktalande rasen. Endast på detta sätt kan vi erhålla det livsrum vi behöver.”
Men det var inte bara Hitlers arméer som dödade. I det, sedan den 17 september, Sovjetockuperade Polen vidtog förföljelser, arresteringar och mord på oppositionella. I staden Katyn nära Smolensk avrättades gräddan av den polska officerskåren, 15 000 män i alla grader från generaler till löjtnanter.
Över 6 000 civila ämbetsmän, så kallade ”nationalistiska och kontrarevolutionära” personer, mötte samma öde i samma område. Det var den polska intelligentian, polisväsendet och officerskåren som på detta sätt systematiskt utplånades av Stalins hemliga polis. Kanske så många som 1,5 miljoner polska ”klassfiender” packades i boskapsvagnar och kördes österut till Kazakstan eller långt bort till kylan i Sibirien. Uppskattningsvis hälften av dem kom aldrig tillbaka. Klassfiende var den som inte ville bli kommunist.
Ryssarna lämnade inte Polen förrän i september 1993. I 54 år varade ockupationen. Det är därför inte så märkligt att det i dag knappast finns någon vänster alls i Polen. I senaste presidentvalet fick vänsterkandidaten 2,38 procent av rösterna.
I den polska nationalsången sjunger man: ”Än är Polen ej förlorat”. Inget land i Europa har anfallits, ockuperats, styckats och delats upp så många gånger som Polen. Men polackerna har aldrig gett upp. För dem är äran viktigare än livet, hellre förlora mot en övermäktig fiende, men förlora med vapen i hand, än ge upp utan strid.
Polen har alltid rest sig igen. Och igen. Ingen har kunnat utplåna Polen eller dess historia. Allt som förstördes i senaste kriget är uppbyggt igen. Varenda kyrka, slott, palats, monument från det förflutna, står där igen, exakt så som det en gång såg ut. Nästan varje hus i Warszawas centrum har stenplattor som påminner om någon eller några som stupade eller avrättades på just den platsen. Polackerna glömmer dem inte. Deras uppoffring var inte meningslös.
I dag är Polen medlem i Nato och EU. Men, visa av historien, har polackerna sitt eget garde uppe. Det finns redan tusentals män och kvinnor organiserade i underjordiska motståndsgrupper, redo att gripa in den sekund larmet går.
I nationalsången heter det: ”Än är Polen ej förlorat/ Än dess söner finns…”
Visste du att...
...tiotusentals frivilliga polacker deltog med de västallierade i slaget om Storbritannien, slaget om Atlanten, de var vid Narvik, Tobruk, Monte Cassino, i Normandie på dagen D och slaget om Berlin? De kämpade under parollen: ”Er frihet- vår frihet”. Då kriget var slut överlämnade väst Polen till Stalin. För att inte reta Stalin fick de polska frivilliga inte ens gå med i segerparaden i London.
Universitet stängdes
...Hitler som ansåg polacker vara Untermenschen, skulle förvandla folket till slavar? Därför stängdes alla universitet och högskolor, professorer mördades, men undervisningen fortsatte underjordiskt i s k flygande universitet.
Svensk styrde Polen
...svenske kungen Sigismund även var kung i Polen? Hans staty i Warszawa var Polens första icke kristna staty och stod på en hög pelare utanför slottet. Då tyskarna sprängde pelaren och Sigismund störtade till marken stod polska soldater hedersvakt vid statyn tills den hade satts i säkerhet.