Medelklassen behöver gatukonstens sprejfärg

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-08-03

helskärm

Det är lika långt till Leipzig som till Stockholm där jag är, men Gustav Vasa och Karl X Gustav piskade inte samman landet för­gäves. Rapporterna är få från Sachsen, men täta från det administrativa lägret strax norr om den 59:e breddgraden. Nu gäller det Slussen.

Igen. Ständigt denna sluss.

Gatukonstnärerna har ­skakat sina sprejburkar. ­Hela Kolingsborg är en duk och i det sociala medie­helvetet kan vi bläddra bland grälla färger, kantiga bokstäver, svävande gröna ögonglober och porträtt av män, ­kvinnor och robotar med ohälsosam ansiktsfärg. Allt känns ­bekant.

Det är förstås inget anarkistiskt tilltag. Så snart en gatukonstnär tar fram sin ansiktsmask, kommer en kommunal handläggare springande med tillstånd och lösningsmedel. OMSTart Slussen, heter ­stadens projekt den här gången.

En del bråkar om saken, men det ser likadant ut överallt. Längs Las Canteras i Las Palmas har den ­officiella graffittin en anstrykning av det maritima, med ondskefulla jättesköldpaddor och sjunkna städer. Men färgpaletten är densamma. Formspråket identiskt.

I Trastevere i Rom kan man kanske ana en och ­annan katolsk referens, men det är samma flytande, förvridna perspektiv. Samma skrikande färger. Världen sedd genom samma lavalampa. Det är säkert inte ­annorlunda i Leipzig.

Här i vår egen lilla by har gatukonstnärerna fått en gammal spannmålssilo, ett par lador, någon mur. Hela Sveriges tossiga faster, ­Gudrun Schyman, var på plats och sprejade feminismens venustecken på en vägg. Det kan inte bli mer officiellt än så. Och allt ­andas givetvis Queens och Bronx, Queens och Bronx, Queens och Bronx. Som överallt annars.

Det är märkligt när en ­förment omstörtande konstart har blivit lika opersonligt bekant som en internationell flygplats.

Alla konststilar stelnar till slut. Det är inget att skämmas för. Men vissa stilar hålls i tjänst, trots de stän­diga upprepningarna. De fyller en funktion. Och den globala, progressiva medelklassen behöver graffitin. Den behöver kunna fantisera om gatukonstens sprängkraft, om dess kittlande laglöshet, om den kultur- och gränsöverskridande fusionen. Då känner den sig samtidigt djärv och trygg. Det vi ser på våra väggar är den medvetna medelklassens motsvarighet till gråtande barn. Dess fiskargubbe. Det är ­egen­tligen rätt ­näpet.