Skammen är stor när vi duckar för en diktators våld
Med lättnad tog vi i förra veckan emot beskedet från FN:s krigsförbrytartribunal, att Liberias förre diktator Charles Taylor i grannlandet Sierre Leone hade ”gjort sig skyldig till krigsbrott, brott mot mänskligheten, bland annat mord, våldtäkt, slaveri, plundring och för att ha enrollerat barnsoldater”.
Hut går hem.
I Taylors militära taktik ingick ”att ge barnen ett leende”. Detta var koden för att hans soldater skulle skära av barnen deras läppar. På liknande vis fanns frasen ”att ge dem långa ärmar”. Det innebar att soldaterna kapade barnens händer. I drogat skick jagades de invalidiserade barnen in i städernas centra, där – naturligtvis – befolkningen av de hemska synerna skrämdes till underkastelse.
Taylor har gett psykologisk krigföring ett nytt ansikte.
Det glädjande är att domstolen i sin pedantiska noggrannhet till slut (sex år efter det Taylor gripits) gick i mål och bevisade, att även krigsherrar som skaffat sig titeln president döms till långa fängelsestraff.
Så ska en dag ske även för Bashar al-Assad, Syriens långe, stilige, massmördande president.
Även när vapenvila råder bombarderar Assad metodiskt sitt lands städer och dess civilbefolkning. Detta skildras dag efter dag i våldspornografiska bilder på Youtube.
Världen tittar på. Vi ojar oss en aning, vrider händerna och skickar den elegante men mesige Kofi Annan som medlare och blir dragna vid näsan av Assad. FN-observatörer anländer i snigelfart; 50 man på tre veckor. (Finns det ingen som har resväskan klar? Kan man inte hyra ett plan från Ryan Air?) I 14 månader har Assad ostraffat bedrivit krig mot sitt lands kvinnor och barn. Tortyr är hans umgängesform. De som talar med FN-observatörer arkebuseras.
Ryggradslöst sitter vi bara och glor. Vi motiverar vår passivitet med att ”situationen är komplicerad.” Det handlar om många minoriteter och religiösa varianter – alawiter, sunni och shia, kurder, druser och kristna ur skilda samfund. ”Ett ingrepp bara förvärrar situationen. Det är som att rota i en myrstack.” Dessutom får rebellerna – vilka dom nu är – hjälp utifrån (från Libyen, Saudiarabien, Qatar och kanske Algeriet). Det är länder vi inte vill beblanda oss med.
Ni känner igen snacket, va?
Det var vad precis vad Europa sa i 1990-talets början, när Jugoslavien rämnade och serber, kroater och muslimer började mörda varandra i industriell skala.
Kålsuparteorin gällde. Vi intalade oss att alla tre folkgrupperna bar sig lika svinaktigt åt. Serberna var nog aningen bättre; det var ju med dem våra regeringar, diplomater, militärmakter, studentorganisationer och fackföreningar genom åren hade haft kontakt. Och muslimerna fick hjälp av saudier och turkar, bäst att se upp.
Europas alla länder satt år efter år med armarna i kors. De låtsades att serbiska dödsläger och belägringen av Sarajevo inte angick dem.
Det var en skam.
Skammen är lika stor nu, när vi duckar för att stoppa en diktators besinningslösa våld. Men mår ni väl av att bara rulla tummarna, när Assad satt stopp för den arabiska våren?
Jag har i västvärlden bara sett två kvicktänkta reaktioner mot passiviteten.
Två diplomathustrur, med sina män knutna till FN-delegationer i New York, skapade en fyra minuter lång snygg video som de la ut på Youtube. I den vände de sig till Assads 36-åriga hustru Asma, som i tjejtidningar framställts som ”glamorös, ung och mycket chic – den fräschaste och mest magnetiska av världens första damer”. Videon visade hennes modemedvetna, välfriserade yttre parat med makens massakerscener i Homs. Videon manade Asma att revoltera mot sin man: ”Stå upp för freden, Asma. Tala ut nu. För ditt folks skull, stoppa din make. Sluta vara en åskådare. Ingen bryr sig om din image, Asma. Vi bryr oss om dina handlingar.”
Kanon!
En skarpt klingande väckarklocka var den fräcka fråga som en tidnings- kolumnist ogenerat ställde till unga, opinionsbildande svenskar: Om det av realpolitiska skäl är omöjligt att gå in och militärt skydda civilbefolkningen i Syrien, varför inte ett Ship to Syria?
Finns det ideologiska skäl till passiviteten?
Det var ljuset i den unga politiska debattens mörker, Paulina Neuding, som frågade. Hon svarade: ”Skälet är att fredsaktivister från väst styr frihetsflottiljer och agerar mänskliga sköldar bara när de utmanar makter som de i grunden tror gott om.” Israel alltså.
Mot Syrien är vi för fega att handla.
Jag läser just nu ...
… något jag trodde jag växt i från, en nordisk crime noir. Jag slutade med deckare för sju år sedan. Henning Mankells ”Kennedys hjärna” fick mig att förstå hur mekaniska och trista deckare är. Men genrens rykte, böckernas dystra poliser från Norden, i skitiga kalsonger och med begynnande magsår, växte. Den fick en ny chans. Det blev dansken Leif Davidsens ”På udkig efter Hemingway”. Vilken schablonmässig goja! Aldrig mer sa jag mig. Nu har jag trillat dit på norrmannen Jo Nesbøs ”Phantom”. Bättre dialog än skandinaver brukar bjuda och skickligt utformade cliffhangers. Men överresearchad – och måste deckare vara 452 sidor långa? Puh.
Sarkozys familjebakgrund ...
… skildrades i mina förra kolumn. Den är delvis höljd i dunkel. Min läsare Abu Moussa El-Khaled gick i taket: ”Det finns inte en enda trovärdig historia som bevisar att Sarkozy har romsk bakgrund. Det Heimerson förmedlar är skitsnack för att smutsa ner Sarkozys rykte.” Hoppsan! Jag var inte ens otydlig. Jag var reservationslöst positiv: ”Sarko är ett prima exempel på invandrarkulturens energi att åstadkomma makalösa klassresor.” Ohöljd beundran.
Känn dig blåst, Heimerson ...
… när du på tisdag eller onsdag nästa vecka från Köpenhamn tänker flyga hem till Frankrike efter några dagars jobb i Skåne. Jag har köpt biljett till båda dagarna (billigare så än att boka om). I torsdags morse var rubriken på nätet: ”Cimber Sterling i konkurs i morse. Alla flyg inställda. VD:n: Synd om dem med värdelösa biljetter.” Rubriken under var inte bättre: ”Chockförlust för SAS.” Jag blev mer undrande än arg: Kan gubbsen på flygbolagen inte be att få prya hos Ryan Air och lära sig hur man gör för att flyga i luften?