Jönssonligans plan hjälper inte ett Europa i skärselden
I den kortlek som är världen sitter Västeuropa med Svartepetter.
Tråkigt. Euron på fall. EU i upplösning. Skuldsatta nationer. Ingen tillväxt. Åldrade befolkningar. Låga födelsetal. Hög arbetslöshet. Bankerna panka.
Finns det en lösning? Det mesta som sägs är Jönssonligans replik: ”Jag har en plan”. Men vad hjälper den, när efterkrigs-Europas skarpaste politiker Helmut Schmidt konstaterat: ”De som säger sig ha en vision bör uppsöka läkare.”
Prognos: Det blir inte bättre. Det går åt helvete.
Mest träffsäkert uttrycks det – nej inte av en svartklädd poet, inte av en sifferkunnig nationalekonom – utan av Formel 1-bossen Bernie Ecclestone: ”Europa är slut. Det blir en bra plats för turism men inte för mycket annat. Europa hör till det förgångna”. Lika dyster är Frankrikes filosofiska lejon Michel Houellebecq, som ser ”framtiden för vårt La Belle France som en turistbordell för förmögna kineser och ryssar”.
Västeuropéns självkänsla såras av att övriga världen går bra. Flit och framtidstro.
Europa i öst gnor på. Litauen har bäst tillväxt av alla. Litauen?! Är det alltså mer än åkrar med en massa sockerbetor? Turkiet dånar av sysselsättning. Det lämnar sin åstundan att bli medlem i EU och ser en framtid som ledare för ett nytt osmanskt imperium.
Kina dundrar fram. Den fria ekonomin har på tio år lyft 300 miljoner människor ur fattigdom till välmåga. I alla Ostasiens länder (minus Nordkorea) stärks demokratin, växer ekonomin och ökar lyckan. Sydkorea har i BNP per capita nyss passerat EU:s genomsnitt (okej, lite fusk är det, koreanerna jobbar 30 procent mer än vi).
Financial Times har utifrån kriteriet ”slutgiltig verkställande makt” korat världens 50 mäktigaste kvinnor. Bli inte förvånad: 20 var från Asien (Kina, Indien, Japan, Malaysia, Saudiarabien och Turkiet), bara tio från Europa.
Latinamerikas länder går som tåget. Och Afrikas! Från Ghana i väst till Moçambique i öst växer de afrikanska ländernas ekonomier snabbare än nästan någon annan region i världen – allra mest i Etiopien (ett land i vilket inte en droppe olja pumpas upp). En medelklass växer fram som nu är stor som Indiens; 60 procent av alla afrikaner har mobiltelefon.
Och Amerika? På dekis? Nej, det vänder. Bill Clinton har skrivit en bok i vilken han konstaterar att ”i mer än 200 år har den som sätter en slant mot United States alltid förlorat”. Det är ett sätt att säga: Yes, we can!
Hur har en plätt – en enda, nämligen vår – kommit i sådan otakt med resten av världen och låter sig domineras av lättja, fantasilöshet, och överpolitiserat auktoritetstroende, som skapat ett ”no, we can’t!” Globetrottern Bobo Karlsson skrev i Svenska Dagbladet: ”Ett av världens starkaste varumärken, Europa, har på bara några år schabblats bort”. Då var det ändå just vår världsdel som genom renässans, upplysning, industrialism och kolonialism skapat den moderna världens värderingar.
Någonting har hänt. Vi har förvandlats. På åttiotalet drev Elisabeth Langby, ekonom och filosof, tesen, att det finns ett kontrakt mellan stat och medborgare. Staten tar våra pengar men står för vår välfärd. Men när välfärdsstaten skapat en kronisk överkonsumtion och pengarna inte räcker går legitimiteten förlorad. Ropen kommer då på ”en stark man” eller ”teknokrater i stället för folkvalda”. Demokratin störtas.
Fick Langby rätt? Inte genast. Staterna klarade sin del av kontraktet även när pengarna inte räckte. Bakom ryggen på sina medborgare lånade regeringarna upp pengar, fortsatte att furnera socialt godis och höll sig kvar vid makten. Skuldsättningen blev gigantisk; presstöd och pappaledigheter kostar.
Nu är tricket genomskådat – och inte bara av kreditvärderingsinstitutet Moody's.
Alla är panka. Kollapsen stundar. Grekland och Italien har ersatt folkvalda premiärministrar med teknokrater. Sekelgammal rivalitet mellan kontinentens tre stora, Tyskland, Frankrike och Storbritannien blossar upp. De främlingsfientliga populistpartierna växer.
Kalla in Jönssonligan! ”Har ni en plan?”
Det har den. 1) Skatteharmonisering som innebär högre skatt för de flesta. Plus 2) en ny skatt som ska gå direkt till Bryssel.
Välkomna in i den skärseld som föregår helvetet.