Hur får jag bort mina grävlingar ur ladan?
Det har flyttat in grävling under ladan.
Det hade inte gjort så mycket om det inte var så att jag är tvungen att förstärka alltihop underifrån. Ladan är byggd 1930, golvet knarrar betänkligt och jag har redan gått igenom bräderna en gång med en vassklippningsmaskin.
Dessutom handmålade jag hela byggnaden i somras med 120 kilo rödfärg. Det var lagom roligt. Ingen jävla grävling ska komma och underminera stenarna som den ladan vilar på.
Det är inte säkert att grävlingarna är kvar där under, men alla spår förskräcker. De har grävt en grop som troligen är ingång till ett djupare gryt och lagt upp en vägg av halm och man ser deras uppsprätta ingångshål och stråk in under bottenstockarna på baksidan av byggnaden.
Problemet är att det är trångt. Ingen vill krypa ända in och kolla vad som finns där. Det är inte säkert att man kan backa ut annat än med stora vedermödor och grävlingar har rykte om sig att vara ganska aggressiva när de blir trängda.
Även om det är en myt att man ska stoppa äggskal i stövlarna för att grävlingar biter tills det krasar så har jag ingen lust att ligga fastklämd och få en 25-kilos hanne i ansiktet. Det kan vara flera stycken förresten, eftersom de lever i klaner med flera familjer.
För några år sedan ställde jag mig med en hagelsprakare vid ett hål utanför en jordkällare under ett annat hus. Sedan skickade jag in kristdemokraten Gert Fylking.
Rollerna borde kanske varit omvända, eftersom det var min jordkällare, men Gert siktar inget vidare. Vi skulle skjuta måsar med salongsgevär en gång och han träffade allt utom fåglar.
Gert rumsterade i alla fall om i den mörka jordkällaren ett tag. Sedan kom han ut i triumf. Han hade överlevt. Och grävlingen – om den över huvud taget fanns där – hade antagligen blivit förskräckt och tryckt stenhårt när radiomannen började dra sina grövsta fredagsfräckisar i panik.
Kanske är det samma grävling som numera gäckar oss under ladan.
Jag har försökt locka en granne
som är skärgårdsbo att krypa in där, och till och med erbjudit mig att ligga bakom honom och täcka upp med bössan. Han borde vara van med sådant, men har avböjt, trots chansen att få grävlingshår till rakborstar och annan hemslöjd man kan lura på turisterna från Sofo i Stockholm.
Vi har diskuterat alternativa lösningar med avgaser, gifter, kemikalier, översvämningar, radioaktiv strålning och explosioner. Vi har till och med allvarligt övervägt att spela tradjazz på högsta volym ner i grytet. Och vi har haft en fälla ute en vecka nu, laddad med rutten ost och gamla matrester. Jag vittjade den sent i går kväll, luckorna var öppna, maten låg orörd. Tji grävling.
Mina hundar borde jaga otyget. Men de är för sävliga och vana vid att ligga i sofforna och titta på djur i naturprogrammen i tv.
Den stora hunden gräver i och för sig själv stora hål överallt under dagtid. Det är hans jobb, verkar det som. Tolv timmar om dygnet. Trädgården ser bitvis ut som en schweizerost. Men han är en dålig jägare som bara enstaka gånger lyckas avliva sorkar och möss. Den lilla hunden blir rädd till och med för fåren som gärna stångar och nosar henne i häcken.
En ettrig grythund vore bra, men sommargästen som har en sådan är i stan sedan lång tid tillbaka och planerar inte att komma ut den närmaste tiden.
Det håller inte längre. Något måste göras. När ni läser det här är jag troligen själv på väg in under ladan. Och om ni inte hittar min spalt här igen om två veckor så sitter jag kanske kvar där, fastklämd eller uppäten av grävlingarna.
I vilket fall som helst tar jag gärna emot tips på mejlen. Hur ska jag bli av med grävlingarna? Finns det några huskurer och hästrecept? Den läsare som kommer med ett förlösande tips utlovas härmed en tjusig grävlingssvans att stoltsera med på bilradions antenn.