”Lundell var nonchalant – jag reste mig och gick”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-07-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag springer Ringvägen upp och tänker på Ulf Lundell.
Han bor runt hörnet. Jag ser honom ibland. Han är ofta snyggt klädd och går med snabba steg. Om morgnarna sägs han ta långa promenader med stavar.
Jag ser det framför mig:
Han som korsar Hornsgatan, semesterfirarnas hungriga blickar som släntrar efter. Som alltid ser somliga ut att vilja stoppa honom i en påse och ta med hem.
Jag vänder mig om.
Det känns som att folk tittar.
Bristen på kondition kittlar i halsen. Doften från grillkioskerna och kinarestaurangerna ger mig kväljningar. Andas djupare. Måste hålla mig inom mig. Vänder mig om och hoppas ingen ser.
Jag vet, det är kokett.
Den högst begränsade grupp som kan känna igen mig väger knappt in mitt kändiskap i flugviktsklassen.
Ändå flåsar jag fram över asfalten som en svettig idiot och inbillar mig att varje person jag möter ska känna igen den svettiga idioten och skriva om honom i sin blogg.
Jag borde inte ägna det en sekund. Men ord väger. Och jag har alltid burit på en tro om att förståndiga människor lyssnar och tar till sig.
Lundell lyssnar inte.
Jag känner en kille som en gång gick fram till honom på Gotlandsbåten. Han berättade för Lundell hur mycket hans musik har betytt för honom.
Ulf Lundell tittade på honom utan att säga ett ord.
Sedan reste han sig och gick.
Mitt enda riktiga möte med Lundell slutade ungefär lika bra.
Jag var sjutton och hade tagit tåget till Skövde för att intervjua Lundell för Falköpings tidning.
Han var nonchalant och otrevlig.
Fem minuter in i intervjun förklarade jag att det inte var någon mening om han ändå inte hade för avsikt att svara ordentligt på mina frågor.
Sedan reste jag mig och gick.
Jag förstår fortfarande inte att jag vågade. Möjligen har jag blivit rädd och förståndig.
Tänker jag och närmar mig Zinkensdamm.
Blodsmak i munnen.
Vid Lundells lägenhet ökar jag farten. Han ser inte ut att vara hemma. Det är mörkt i fönstret.
Och sekunden innan jag faller i gräset på min innergård som en skadeskjuten buffel övermannas jag av insikten att Lundell är en modig jävel.
Jag menar, stavgång.
Vem fan vill vara förståndig.