Bestulen bland släkt och vänner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För två veckor sedan, på en privat skärgårdskryssning med släkt och vänner, inträffade något egendomligt.
I själva verket var det som hände så egendomligt att det vid närmare eftertanke kan ifrågasättas om det verkligen har ägt rum. Likt kärnkraftsolyckan på Three Mile Island i USA 1979 som enligt Hasse & Tage var alldeles osedvanligt osannolik med tanke på att den faktiskt hade hänt.
Det som hände var att jag i slutet sällskap på kryss i Stockholms skärgård blev bestulen på min plånbok. I en krets bestående av utvalda kolleger, vänner och anförvanter, de allra flesta följeslagare på min väg genom sextio levnadsår under minst hälften av tiden, försvann min plånbok ur handväskan under seglatsens sista kvart.
Den hittades på klassiskt manér i papperskorgen på en av m/s "Enköpings" toaletter - plundrad på sina kontanter. Om jag minns rätt så var det en av de sympatiska flickorna som serverade ombord som kom springande med den.
Jag kan försäkra att solen gick i moln på min himmel när jag konstaterade faktum, att jag frös när vi lade till vid Nybrovikens kaj fast 19 juni var sommarens första soliga söndag. Inte för att förlusten av pengarna betydde någonting alls, min plånbok innehöll inte så mycket. Utan för att stölden var så gemen hur man än betraktade den.
Självklart larmade jag den enda chefsperson jag under resan hade haft kontakt med på Strömma kanalbolagets ångbåt, nämligen hovmästaren, en duktig tjej i trettioårsåldern. Hon beklagade förstås det inträffade djupt.
I min upprördhet var jag inte ett dugg finkänslig eller taktfull utan frågade helt rakt på sak om hovmästaren hade koll på sin personal.
Svaret kom som ett piskrapp: Beskyller du personalen?
Det ingick kanske i hennes befattningsbeskrivning att hon skulle svara så, vara obrottsligt lojal med sin personal. Vad hon ju emellertid sa var att jag skulle misstänka mina vänner.
För all del, teoretiskt kunde ju varenda en som befunnit sig ombord under den festliga turen misstänkas så länge ingen skyldig stod att finna.
Så varför inte börja grunna på om den äldre professorn, som jag hade utsett till min hedersgäst, hade stuckit ned handen i min handväska och snott plånboken som tack för sällskapet? Visserligen visade det sig senare att även professorns hustru hade blivit av med sin plånbok under resan - men det gjorde han väl bara för att blanda bort korten för mig.
Eller borde man rikta blickarna mot den förre EU-ombudsmannen med ett dittills fläckfritt förflutet som bland annat justitieminister, socialminister, landshövding, den finska riksdagens justitieombudsman innan han utsågs att utforma EU:s ombudsmannaämbete i praktiken. Kanske har han lagt sig till med nya vanor där borta i Strasbourg?
Och när jag nu en gång håller på: Visst kunde det ju också ha varit någon av släktingarna som mindes något rysligt handgemäng som hade utbrutit i samband med någon av våra brännbollsmatcher på sommaröns ängar anno 1956 och som tänkte att så här roligt ska festföremålet inte ha.
Ja teoretiskt kan man tänka sig allt detta och vad som helst därutöver. Men i praktiken: Hur sannolikt är det att någon gäst tackar för inbjudan på detta sätt?
Å andra sidan: Jag har ingen som helst lust att misstänka båtens personal. Alla som betjänade oss var trevliga och utomordentligt duktiga. Så även den försäljare på Strömma kanalbolaget som arrangerade det hela. Inte heller hon fick någon annan kommentar från personalen än att dess skuld var utesluten.
Så är alltså ingen skyldig eller i varje fall är det ytterst osannolikt att någon är det. Återstår frågan hur jag ska förhålla mig till det faktum att en av mina gäster helt förlorade sin plånbok och min egen återfanns precis där plånbokstjuvar brukar göra sig av med resterna av sitt byte.
Jag tror jag ska göra som Hasse & Tage och utgå från att det viktiga inte är vad som är sant utan vad som är sannolikt. Eftersom stölden är mycket osannolik behöver jag inte bekymra mig över att den har ägt rum.
Sålunda är allt frid och fröjd.