När som helst kan man gå på grund
Det bor en man i Kramfors.
Han hade en gång en båt. Varje morgon och varje kväll har jag sett den från pendeltåget, på resan mellan Malmö och Köpenhamn. En tjugotvå meter lång fiskebåt som strandat i vågorna alldeles nedanför Öresundsbron, sedan länge sönderslagen och plundrad, skrovet är fyllt av vatten.
Det händer fortfarande att förfärade resenärer larmar polisen, i tron att skeppsbrottet just skett.
Men det har hunnit gå mer än tre år sedan skepparen, en medelålders man från Kramfors, en drömmare om man så vill, bestämde sig för att köra hem en ombyggd fisketrålare från hamnen i Varberg. Han hade fått den till ett bra pris.
Problemen uppstod inte förrän morgonen därpå, den tionde oktober 2010, när den glade amatören ensam skulle passera världens mest trafikerade vatten, och råkade köra rakt in i en sanddyn. Eftersom båten saknade försäkring och skepparen saknade pengar kunde han inte ringa efter bärgning.
Mannen stannade några ensamma nätter på trålaren. Sedan tog han tåget hem till Kramfors.
Båten blev kvar.
Och för oss pendlare fungerar den numera mest som ett tankfullt inslag i vardagen: en galghumoristisk varning om att man när som helst kan gå på grund.
Mina resor över bron har denna vinter varit till och från ett klipprum i Köpenhamn, där vi färdigställt min första långfilm. På tåget har jag, inte helt oväntat, umgåtts med katastroftankar. Rädslorna för att inte duga, för att ha gett mig ut på djupt vatten.
Då har den kapsejsade båten inte bara blivit en symbol för faran med drömmar, den har också blivit en daglig påminnelse om noggrannhet: att aldrig någonsin lämna något åt slumpen.
Skepparen uppgav visserligen i en snart två år gammal Sydsvenskan-artikel att han kört en hel del motorbåt genom åren. Men det rapporterades också att han satt med den svenska vägkartan i knäet när häpna kustbevakare klev ombord den där morgonen för tre år sedan.
Eftersom båten strandat på den svenska sidan av bron föll ansvaret på Malmö kommun - som i sin tur vägrat bekosta bärgningen.
Och i november fick skepparen ett brev hem till Kramfors. Senast den 22 mars ska båten vara bärgad. Annars kan han dömas till böter på en miljon kronor. Kronofogden uppges vara inkopplad på ärendet.
Men nu, när jag blickar ut genom tågfönstret en tidig brandgul morgon i februari, tänker jag att den gärna får stanna.
I en tid då positivt tänkande och djärva livsval närmast blivit religion har den kantrade trålaren och berättelsen om drömmaren från Kramfors en snudd på sedelärande karaktär:
Sjösätt dina vilda drömmar, våga ge dig ut på djupa vatten - men lär dig gärna läsa sjökorten först.
För övrigt anser jag att ...
... det är skandal och ingenting annat att en partiledare år 2014 kan spy ur sig öppen rasism på bästa sändningstid utan att ens bli ifrågasatt. Jimmie Åkesson gjorde i söndagens trivselprogram en iskall uppdelning mellan hur oskyldiga svenska små barn under hans uppväxt fått lära sig att inte slåss, medan den andra gruppen (alla invandrare) underförstått var farliga främlingar. Men i stället för att ifrågasätta Åkessons ruttna rasism skickade SVT fram en psykolog som frågade hur han kände. Skämmes ta mig fan!
... Tre Kronors Nicklas Bäckström, tills motsatsen bevisats, borde bemötas med lika stor skepsis som alla andra dopade idrottare som påstår sig ha ätit allergimedicin.