’Vanliga’ Breivik är det som skrämmer mest
Jag har en vän som minns exakt vad barnamördaren Anders Eklund åt timmarna efter att han hade rövat bort och mördat den tioåriga Engla Höglund.
Han vet inte bara att Eklund mosade i sig en Storvik Special på Granlidens pizzeria. Han vet också att pizzan ifråga innehöll skinka, räkor, tonfisk och champinjoner. Och att han drack Fanta.
Det kan låta som den mest morbida av alla hobbyer. Ett utslag av samma vedervärdiga fascination som får mordturister att resa till österrikiska Amstetten i hopp om att se Fritzls källare, som får turistbussar att stanna i svenska byar som Knutby, Åmsele, Malexander.
Men jag tänker att min väns gastronomiska kunskaper också kan vara en rimlig reaktion på det allra omänskligaste, ett barnamord.
Att man instinktivt fäster sig vid det enda mänskliga som går att utläsa ur händelseförloppet.
Nämligen att Anders Eklund föredrar Fanta.
När Hagamannen var på permission förra veckan fastnade jag vid liknande detaljer. Han gick till Teknikmagasinet. Sedan åt han sushi. Mannen som satte en hel stad i skräck, som av ett brottsoffer beskrevs som en ”monsterrobot”. Kan han tycka om sushi?
Efter att Niklas Lindgren, som han heter, hade gripits var det en tidning som publicerade den retoriska rubriken: ”Kan en våldtäktsman heta Niklas?”.
Det kunde han.
Däremot försenades antagligen gripandet eftersom alla väntade sig ett monster. Inte en duktig plåtslagare.
Författaren Åsne Seierstad har fastnat vid liknande detaljer i sitt storverk om Anders Behring Breivik som utkommer nu i veckan. Det mest skrämmande är egentligen inte läsningen om hur den norske massmördaren stod i en lada på den norska landsbygden och blandade sprängmedel. Det mest skrämmande är att han en kväll tog paus i sina terrorförberedelser eftersom han inte ville missa Eurovision Song Contest. Azerbajdzjan vann det året.
På samma sätt kan jag inte glömma det faktum att polisen fann en cd-skiva med Laleh hemma hos serieskytten Peter Mangs.
Den förkrossande vanligheten.
Monstret mitt ibland oss.
Han som också tvingar oss att rikta blickarna inåt: om vi nu rentav kan dela musikintresse, smakpreferenser och titta på samma tv-program - vad säger det?
Som när skvallertidningar publicerar bilder av filmstjärnor som petar sig i rumpan eller hämtar kemtvätt. Inte sällan med den triumferande rubriken: Dom är som vi!
Men lika upplyftande som det är att läsa om hur Leonardo DiCaprio snyter sig i armvecket, lika obehagligt är det att Anders Eklund gillar Fanta.
Eftersom det åtminstone delvis gör honom till något som vi vägrar acceptera, det som Åsne Seierstad slår fast redan i titeln till sin nya bok:
En av oss.
GRÅNADE POPSNÖREN
Med några lysande undantag. ABBA tycks omöjliga att locka tillbaka ut på scenen. Hur mycket pengar som än kastas över dem. Hur många gånger än Agneta Fältskog hintar att hon vill. Av ett enkelt skäl: värdighet. Som Björn Ulvaeus frågade sig i en intervju med SvD för några år sedan: hur skulle det kännas att gå in kväll efter kväll till en publik som kommer att bli besviken?
GRÅNADE BOLLGUBBAR
Höstens stora boktrend tycks vara medelålders fotbollstränare som kastar all form av värdighet och integritet över bord. Först var det Alex Ferguson som matade pressen som fågelungar med diverse personpåhopp och skåpmatsskandaler. Sedan var det vår egen ”Svennis” - annars så stoisk i sin tystnad - som bestämde sig för att ta bladet från munnen och berätta allt om kvinnorna i sitt liv. Tänk så tydligt ibland att allt och alla har ett pris.