Inget liv? Lägg ut och bli en kändis
I en kanadensisk tv-dokumentär, ”Privatliv online”, häromkvällen berättade en man att han hade onanerat 49 gånger det senaste halvåret. Information om detta hade han lagt ut på nätet. ”Jag tror att folk är intresserade av att veta sånt här om mig”, sa mannen, som
avslöjade att han helt hade avskaffat sitt privatliv.
En ung tjej, Mallory, berättade att hon hade dokumenterat hela sitt liv digitalt sen hon var tolv år. ”Jag lever online”, sa hon, inte bara via blogg, twitter och Facebook. Via sin webbkamera visar hon också upp sig naken för alla som vill titta. Allt hon gör bjuds ut online.
Jag fick också veta, att det i USA finns en särskild skola för folk som vill vara med i dokusåpor. Reality tv-School heter den. ”Folk är beredda att göra vad som helst för att få vara med i tv”, berättade en producent på en reality-tv-kanal.
Det enda sättet att bli känd och få bekräftelse är tydligen att vara med i reality-tv, om man inte är stjärnidrottare, musiker eller artist. Den som söker till en realitysåpa tvingas dessutom skriva under ett kontrakt, där man förbinder dig att ”delta även om det kan orsaka en själv och ens familj emotionellt lidande”. Trots varningarna skriver folk på.
”Men ni gör ju människors liv till underhållning”, invände dokumentärfilmaren. ”Jovisst ” , svarade chefen för realitykanalen, ”men de som deltar är själva ansvariga”. Underförstått: tv -bolaget tar inget ansvar för att en deltagare kan hamna i en existentiell kris eller få sitt liv förstört genom att ha varit korkad nog att medverka i en realitysåpa. Folk får skylla sig själva.
Jag undrar vad det är som har hänt i vårt samhälle och som får människor att göra allt för att bli sedda, bekräftade och kända. I filmen får vi se en ung man som filmar sig själv, när han upprepade gånger och i våldsam fart cyklar rakt mot ett staket, slår runt i luften och störtar ner på gräsmattan på andra sidan staketet. Allt sker online. Om killen bryter nacken eller slår ihjäl sig spelar förmodligen ingen roll, vare sig för honom själv eller för publiken. Han blir ju stjärna. ”Jag har ett vanligt jobb men jag brinner inte lika mycket för det som för att få vara med i tv”, berättar han.
Att förnedra sig själva verkar folk inte heller väja för. Kanadensiska Lisa vägde 190 kg, när hon bestämde sig för att göra en gastric-by-pass-operation för att gå ner i vikt. När hon kom hem från sjukhuset, satte hon sig naken på toalettstolen och bredde ut sina 190 kg framför sin webbkamera. I direktsändning kunde folk se hennes oformliga kropp, som var full av röda sår och operationsärr. ”Jag ville att allt skulle vara online”, förklarade Lisa som fick enorm respons och blev överlycklig över denna. ”Jag har skapat något som går att sälja”, var hennes krassa kommentar.
Alla tror sig i dag kunna bli stjärnor genom sina videobloggar, Facebook, reality- tv och dokusåpor. Men det gäller att skapa något extra, när man lägger ut sitt oftast trista liv på nätet. Att sätta upp en web b kamera på toaletten, så att folk kan se på när man pissar är ett sätt. Att berätta hur ofta man onanerar är ett annat. Att det finns risker förknippade med livet online är ställt utom allt tvivel. Att lägga ut hela sitt privatliv med familj, barn och allt är ju också ett sätt att bjuda in sjuka våldsverkare, våldtäktsmän och pedofiler. Förstår inte folk det? Eller är det en risk man är beredd att ta för att bli känd, för att bli ”någon”?
ESTELLE
… ska vår nya prinsessa heta. Det är ett fint namn, dessutom oväntat och originellt. Det är också ett namn som är gångbart internationellt, vilket inte är fel med tanke på att lilla Estelle så småningom ska bli Sveriges drottning. Det hade varit värre, om hon hade döpts till Hjördis eller Hildur. Det hade inte känts modernt. Det enda problemet är väl att alla småflickor framöver kommer att döpas till just – Estelle.
En PR-kupp …
… stod Södersjukhuset i Stockholm för, när man i en platsannons sökte ”TV-seriesnygga” sjuksköterskor som sommarvikarier. Annonsen väckte så våldsamt rabalder, att ett antal chefssjuksköterskor vid nämnda sjukhus tvingades gå ut och göra avbön i en debattartikel i Dagens Nyheter. Debaclet berodde enligt artikelförfattarna emellertid inte på annonsen i sig utan på hur det hela hade vinklats i massmedia. Tänk att det ska vara så svårt att erkänna misstag.