Vi blandar ihop vårt eget förfall med världen
Årskrönikorna är så mörka. Risk för kärnvapenkrig, galna politiker, ett allt mer aggressivt Ryssland. Klyftorna blir större, brottsligheten och terrorismen ökar och tekniken hotar att göra oss galna.
Finns det något som talar för att vi ska kunna överleva sådana hot? Ja, att vi redan har gjort det. För den ovanstående beskrivningen handlar inte om 2017, utan om hur världen uppfattades 50 år tidigare, under det 1960-talet som flest svenskar ser som den ”gamla goda tiden”.
Jul- och nyårshelgen är en tid för nostalgi, med gamla traditioner och tankar på året som gått. Det är dagar då vi värjer oss för nutidens oreda och talar om band av släktskap och historia som förenar oss med det förflutna.
Det är väldigt värdefullt, men riskerar ibland att bli en jämförelse mellan det fulaste i dag och det vackraste förr. Det leder fel, för om det fanns en gammal god tid, när var den?
Skribenten Jason Feifer letade sig nyligen tillbaka till det 1950-tal som amerikanerna längtar tillbaka till och när han talade med historiker och följde dåtidens medier visade det sig att 1950-talsamerikanen inte alls tyckte sig leva i en gammal god tid. Tvärtom talade de om unikt svåra utmaningar, krig, raskonflikter och konsumtionshysteri. De längtade tillbaka till 1920-talet.
Men 1920-talsmänniskan tyckte att hon levde i en utsatt tid. Bilen och maffiabrottsligheten förstörde samhällsmoralen. Den nya tekniken – radion och grammofonen – hotade att förstöra förmågan att tänka, reflektera och koncentrera oss. De längtade till 1890-talet.
Men i slutet av 1800-talet oroade man sig över att järnvägen, urbaniseringen och konkurrensen hade drivit upp tempot långt över människans förmåga. Allt fler drabbades av folksjukdomen neurasteni – ett ”svaghetstillstånd i det psykiska livets mekanism” som Nordisk Familjebok beskriver det. Det var en slags utbrändhet som innebar ångest, depression, dålig aptit, kronisk diarré och grubbelsjuka (med ”hädiska och oanständiga infall”).
1890-talsmänniskan längtade tillbaka till en renare, mer harmonisk epok – 1850-talet. Men på 1850-talet debatterade man varför USA höll på att förfalla och riskerade att brytas sönder av inbördeskrig, och så vidare, och så vidare.
Jason Feifer letade sig på detta vis längre och längre bakåt i historien, eftersom varje generation tror sig ha unika problem och att det måste ha funnits en lugnare och bättre tid förr. För hur stora problem det än fanns tidigare vet vi att vi överlevde dem, men ingen vet någonsin om de ska överleva sina egna problem.
Feifers jakt slutade i det gamla Mesopotamien, för 5 000 år sedan. För det tog inte så lång tid efter att människan uppfann skriftspråket tills hon började skriva att nu är allt hopplöst, barnen är olydiga och politikerna korrupta, varför är det inte längre så bra som förr?
För när vi är nostalgiska letar vi egentligen inte efter en verklig, historisk epok. Vi söker vår egen oskuldsfulla barndom. Då allt var nytt och spännande, men ändå tryggt och säkert.
Sedan växer vi upp, lär oss om världens problem, och får egna barn, och då börjar vi oroa oss över allt som kan gå fel. Och som kulturhistorikern Arthur Freeman noterar tvingas vi alla till slut konstatera att vi inte är lika unga, pigga och raska som förr. Då är det lätt att blanda ihop vårt eget förfall med världens.
Det viktigaste som hände 2017:
• 273 000 människor lyftes ur extrem fattigdom – varje dag.
Eller kanske det här:
• Medellivslängden på jorden ökade åtta timmar – varje dygn. Bl a för att 222 spädbarn vaccinerades varje minut.