Jag ser fram emot en trågfri höst
Nu är sommaren slut, för mig, och då får ni andra vara med på det eftersom jag har svårt att se saker ur någon annans synvinkel. Jag är som det lilla söta barnet med händerna för ansiktet som tror att hon är gömd. Jag är det barnet, sommaren är slut, hösten är här och det gäller för er också.
Förr om åren, som tillexempel förra året eller året innan det, så kunde jag ful-längta efter att mina barn skulle tillbaka till förskolan så att det blev lite ordning och reda. Men nu vågar jag inte det, för jag är gammal och den sista idioten kanske inte är född men min sista bebis är det och snart är allt över och man kan inte ha en solkatt i en bur för då blir solkatten sur och bygger så småningom upp en mur. Mot mig.
Men sommarens bitterbittra slut måste hängas upp på någon slags vardaglig guldkrok och låt då höstens intåg innebära följande:
Så SKÖNT det ska bli att slippa fet mat.
Jag vet att jag då och då låter som en ätstörd men det kan inte hjälpas, jag håller med min kollega Linda Skugge om att det är mer tabu att vara smal än att vara tjock.
Om du är riktigt smal alltså, om du är lagom smal är du bara snygg och det är alltid okej. När ska folk lära sig att en komplimang om någons smala kropp är lika förbjuden som den om den tjocka? För om det är jättebra och beundransvärt att vara smal så måste ju motsatsen vara mindre bra och ej önskvärt.
Jag är barnsligt förtjust i när Linda pratar om tjock och smal och knubbigt och vikt. För hon vågar säga sådant som alla tänker, och jag har inte riktigt kommit dit i min process.
En dag när det regnar och alla mina solkatter glittrar på andra platser än min så ska jag skriva en roman som heter Min magra väninnna. Den kanske inte kommer vara så bra, men den kommer vara tunn och tunn är bättre än tjock, som ni minns.
Så när det nu blir höst så slipper jag pommes frites och pizza och burgare och köpaioli och den där chilibearnaisen alla envisas med (och fika och glass.)
Jag skulle äta sommarlunch med det yngsta och sötaste av mina barn. Först uträttade vi ett ärende, sedan såg jag mig omkring och upptäckte ett nyöppnat ställe som såg otroligt fräscht ut. Namnet var fräscht och överallt kring borden slingrade sig gröna klätterväxter. Vilket fräscht ställe, tänkte jag för mig själv, hoppas bara att de har något som passar ett litet barn.
Restaurangen erbjöd buffé. På den buffén fanns fem olika sorters pizza, pommes frites, pasta med gräddig sås, rostad potatis som for runt i ett hav av olja, olika typer av grillat kött och stora skålar med såser så feta att de kunde stått upp för sig själva i ett slagsmål.
När jag stod utanför ropade stället ut att här finns det goda sallader, kikärtor, röror, kanske lite bakad rödbeta, kanske broccolipaj, groddar, vitkålssallad men väl inne hittade jag bara flott.
Jag hällde demonstrativt upp ett berg med isbergssallad och tittade sedan ätstört på medan mitt lilla barn åt upp åtta pizzatrianglar.
Tråg. Ständigt dessa tråg med geggamoja i. Fett och fett och fett i alla tråg.
Jag är ingen gris. Jag vill inte ha tråg med tråk. Köp in ett par keramikskålar och riv ner växtbaserat.
Det är den femte augusti, jag har deklarerat sommarslut och ni har redan tröttnat på mitt gnäll.
Det kommer bli en lång höst.
Men den kommer bli fräsch.