Davids kamp mot Goliat
Allt fler kränkta svenskar stämmer stat och kommun
Att felaktigt omplacera två fosterbarn i Mark kostar femtiotusen.
Nästa vecka får vi veta vad en förlorad barndom i Enköping är värd.
Kön av kränkta svenskar som kräver skadestånd tycks växa i domstolarna – frågan är vad det står för.
Nu har den så kallade fostermamman i Mark och hennes man efter förlikning fått 50 000 kronor för att socialtjänsten utan förvarning omplacerade deras två små fosterbarn.
Snart kommer hovrättsdomen rörande Sofia Rapp Johansson, som vanvårdades grovt hemma och i flera fosterhem.
Och i kön stampar barnen som drabbades av narkolepsi, så har vi de som måste sterilisera sig när de bytte kön, för att inte tala om de som felaktigt placerades i särskola.
De har alla min respekt, även med tanke på ojämna styrkeförhållanden av bibliska mått, Davids kamp mot Goliat. Motståndet de möter i domstol är justitiekanslern eller några av kommunernas anställda jurister, ibland med stöd av inhyrda konsulter.
På egen hand måste de drabbade dra sina fall, i värsta fall mot en ekonomisk katastrof när notan kommer för rättegångskostnader.
Att myndigheter gör fel vet vi. Myndigheter består av människor, och människor gör misstag, av dumhet och lathet.
Den svenska modellen är att myndighetsbeslut kan anmälas, utredas och kritiseras av en annan myndighet. Därmed är saken avklarad. Att allt fler går i fullt krig, säger att stopp, vänta här – vad är det för vits med lagar om de kan brytas utan att det blir konsekvenser, skadestånd?
Vad står det för? Att myndigheter skulle göra fler och grövre misstag tror jag inte. Har kränktheten blivit norm?
Ingen vill ha ett USA där man kan bli stämd för att ha serverat en kopp kaffe fel, och det är långt borta. Själv ser jag med respekt på de som vill synliggöra ansvarsfrågan, som ofta lämnas i dunkel.
Det för mig mest oerhörda exemplet är Sofia Rapp Johansson. I sin nåd bad staten dem om ursäkt som farit illa i fosterhem. De fick rätt att begära skadestånd – om övergreppen ägt rum före den 31 december 1980.
Åren därefter växte Sofia Rapp Johansson och hennes syskon upp med missbrukande föräldrar, välkända i socialtjänsten och för övrigt hela Enköping. Prövade hasch vid tre års ålder. Våldtogs. Övergreppen fortsatte i flera fosterhem.
Hon anser att staten hade ansvar för att hon inte skyddades. Det tyckte inte tingsrätten. Men om inte kommunen var ansvarig, och inte staten, vem då? Ingen?
Hovrättsdomen kommer 16 maj.