Utpressningen kan spräcka EU
Man kan kalla det utpressning.
Eller att utnyttja situationen.
Sent i eftermiddag inleds mötet som i värsta fall kan spräcka EU. Huvudrollsinnehavare: Storbritanniens David Cameron.
När Stefan Löfven och EU:s stats- och regeringschefer samlas vid 17-tiden i eftermiddag är det med oro. Misslyckas de att under tvådagarsmötet bli överens med Storbritanniens premiärminister David Cameron kan EU som vi nu känner det vara ett minne blott.
Det betyder att Cameron har en utmärkt förhandlingsposition. Han kan ställa långtgående krav och räkna med att få igenom dem.
En högljudd andel av befolkningen i Storbritannien har länge krävt att de ska lämna unionen. Det har regering efter regering struntat i.
Men 2013, när nationalistiska Ukip, United Kingdom Independent Party, började bli ett reellt hot, vek David Cameron ner sig och utlovade en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet senast 2017. Den ser ut att bli av redan i juni.
Men för att Cameron ska kampanja för att engelsmännen ska rösta ja har han begärt fyra undantag från EU-reglerna:
1. Nödbromsen
Storbritannien, Irland och Sverige ska under okänd tid kunna lägga i nödbromsen om migrationen från andra EU-länder är så omfattande att trycket på välfärdssystemet blir för högt. Bromsen ska gälla under fyra år, gradvis fasas ut och gälla ”arbetsrelaterade förmåner”.
I Storbritannien har barnbidraget stått i fokus för diskussionen. Men i Sverige är det inte relaterat till jobbet, alla får barnbidrag. I vårt fall skulle det gälla exempelvis sjukförsäkringen och a-kassan.
Förslaget är mycket omdiskuterat eftersom tanken på att alla EU-medborgare ska behandlas likadant i det land de bor är grundläggande. Alla ska ha samma förmåner och skyldigheter.
Men eftersom undantaget bara skulle omfatta tre länder kan stats- och regeringscheferna möjligen hacka i sig det ändå.
2. Rött kort
Storbritannien gillar inte formuleringen i EU:s grundfördrag om ”ett allt tätare samarbete”. De vill att det klarläggs att de undantag som de har överlever.
En annan fråga som diskuteras är att 55 procent av parlamenten ska kunna stoppa eller förändra en föreslagen EU-lag.
I den här frågan går det sannolikt också att bli överens.
3. Förenklingar och konkurrenskraft
Storbritannien vill stärka EU:s konkurrenskraft och förenkla regler. Det är knappast en kontroversiell fråga. Vem skulle vara emot det?
4. Slippa betala
Cameron tycker inte att Storbritannien ska vara med och betala för beslut som euroländerna tagit. Och garanteras lika villkor på EU:s inre marknad.
Det tycker Sverige också och det är svårt att tro att någon av de sammanlagt nio medlemsländer som inte har euro som valuta skulle vara av motsatt åsikt.
Misslyckas EU-toppmötet med att enas om de brittiska undantagen ökar risken för ett nej i den brittiska folkomröstningen.
Det kan i sin tur leda till att EU stöps om. Den mest överhängande risken är att euroländerna fortsätter sitt intima samarbete. Medan de övriga länderna, bland annat Sverige, utvecklas till en andra klassens medlemmar med ett begränsat inflytande över samarbetet.
Stannar Storbritannien kvar i unionen förändras ganska lite. För närvarande tror initierade bedömare att det blir en uppgörelse som Cameron accepterar.
Storbritannien är helt enkelt för stort och viktigt för att EU ska stryka det från medlemslistan. Men, som alla garvade förhandlare säger, djävulen sitter i detaljerna. De kan uppenbara sig när som helst under förhandlingarna.
En motvillig medlem
Storbritannien har varit en motvillig medlem av EU sedan 1973.
Landet har 73 ledamöter i EU-parlamentet, Sverige 20.
Sex gånger har Storbritannien varit ordförande i EU, Sverige två.
Trots att landet varken är medlem av pass- eller valutaunionen betraktas det som en viktig medlem. Dels för att det är stort men framför allt för det som kallas ”den transatlantiska förbindelsen” - den nära relationen till USA.
David Cameron har vid åtminstone ett tillfälle använt det vapen de flesta andra låter ligga, vetot. Det gällde förslag om striktare budgetregler i Lissabonfördraget. Han befarade att nya regleringar skulle påverka Londons finanscentrum negativt.