Det som gör världen mer bekant är andra personer
Böcker om upptäcktsresande i Afrika är en enda lång lista av sjukdomar och parasiter. Den ena dödligare, på ett ännu mer groteskt och djävulskt sätt, än den andra. Däremellan förgiftade pilar, intrikata tortyrmetoder, lite kannibalism och massor av gammal vanlig brutalitet.
Men själva inledningen på resorna är det mest gripande. Den delen som börjar i tidens högcivilisation där allt är bekant, för att sedan per tåg, fartyg och kamelrygg dra sig längre och längre ut i civilisationens ytterkanter, där det bekanta är undantag. Färden innan de upptäcktsresande kliver in på den helt vita fläcken på kartan.
Häromdagen slog det mig att vi alla gör just den färden.
Lou Reed, Linda Haglund, Ettore Scola, Gunnel Vallquist, David Bowie, Lennart Hellsing, Göran Hägg, Alan Rickman, Bodil Malmsten, Harper Lee, Umberto Eco. Och Kjell Alinge.
Det som gör världen bekant är andra personer. Inte bara sådana man faktiskt känner. Världen blir helt enkelt mer främmande om David Bowie inte längre är på plats, även om man aldrig träffat honom. Människor vi känner igen är punkter på vår karta. När människor på vår karta dör, gör de det mycket svårare för oss som är kvar att ta bäringen. Vi seglar alltmer på måfå.
Kjell Alinge var både en offentlig ruskprick för navigation och med tiden en bekant till mig. På 80-talet var han via radion min dörr på glänt ut ur Gråsverige. När han till slut gifte sig med Helen var jag och min fru vittnen. Det var Malin i Saltkråkan - en annan känd punkt på kartan - som förrättade vigseln.
Kjell begravdes i torsdags.
Det är märkligt att någon kan känna sig mer vilsen utan Kjell Alinge. Hela hans idé var trots allt att leda oss vilse. Det var så han fick oss att hitta sådant som vi annars skulle ha missat. Jag har en lång lista på saker Kjell lurade mig att hitta, långt innan vi träffade varandra. Låtar som ”Jungle music” med Rico och Jon Marks och Johnny Almonds ”Just Like a Girl Again”, till exempel. Eller insikter som att Jeff Goldblum har något särskilt i filmen ”Trassel i natten” från 1985.
Men vi kan inte annat än skumpa vidare på kamelryggen, ännu en aning ensammare i en allt mindre bekant värld. Även äventyrare tittar sig längtansfullt över axeln då och då.