Din livsstil betalas i välfärdens kolkällare

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har gnisslat tänder och tuggat fradga sedan början av september då jag första gången läste­ om Rörstrands verksamhet i Bangladesh. Nu känner­ jag mest för att kasta fin­porslinet i väggen så flisorna­ ryker.

Även om ni inte läste artiklarna – kolla Aftonbladets nätversion – så förstår ni vad det handlar om. För det är inte­ första gången, och ingredienserna­ är desamma som alla gånger tidigare: En fabrik i ett fjärran land, fattiga­ människor utan val, arbetsvillkor från helvetet och löner i nivå med en svensk tonårings veckopeng.

Vi har sett det på tv och läst det i tidningarna, och vi har sett de uppgivna ansiktena­ och de krumma händerna­ hos människorna som är människor men saknar mänskligt värde. Det enda värde de representerar är som produktionsenheter. De är billigare än maskiner men behandlas som maskiner.

Rörstrand, det stolta svenska varumärket som vi dukar fram när det ska vara lite extra­ trevligt och fint. Vi vänder på tallriken och beundrar­ den klassiska logotypen som signalerar det bästa från Sverige.

I snart 300 år har Rörstrands varit synonymt med kvalitet och gott hantverk. Tallrikarna och serviserna från Rörstrand­ har gått i arv, blivit släkt­klenoder, klassiker, samlarobjekt och skrivit in sig i svensk designhistoria.

Det sista stycket är lånat från företagets hemsida. Där kan man också läsa om hur man ”kompletterar sin egen tillverkningsverksamhet med ett nätverk av utomstående leverantörer”, som väljs ”på basis av deras förmåga att flexibelt ställa upp…”.

Flexibelt ställa upp.

Det är nyckelformuleringen som gäller för alla dessa svenska varumärken som medvetet eller omedvetet exploaterar­ hundratusentals stackare på botten av den pyramid där vi själva dansar på toppen. Rörstrand är bara ett färskt exempel, som hade­ oturen att exponeras. Det finns hundratals andra.

Vår livsstil och vår konsumtion är i hög grad baserad på stackare i välfärdens kol­källare. Vi kan köpa en skjorta för hundra spänn. Vi kan ta tre plagg och betala för två. Vi kan inreda och ringa och duka och klä oss för en spottstyver, tack vare ett system där priset betalas av dem som har minst.

Jag säger inte att det är fel med lågkostnadsländer. Det var Japan också en gång i tiden­. Det jag vänder mig emot är profi­törerna, aporna som varken ser eller hör eller pratar, utan bara­ fortsätter förnedra för några få dollar mer.

Nog har svenska företag mer ryggrad än så?