Vi tar varje chans att lätta på trycket i rättssal 250
Dagarna i rättssal 250 saknar inte skratt. Låter det konstigt? Men när så starka känslor är i omlopp öppnar det för ytterligheter, även svart humor och ren livsglädje.
Jag önskar ni kunde ha fått höra 18-åriga Viljar Hanssen som nu är blind på ett öga och har förlorat tre fingrar. Först kan jag bara tänka på hur lik prins Daniel han är men snart sugs jag in i hans berättelse.
Det är inte vad han berättar - för det är fasansfullt - utan hur han gör det, med självförtroende och sinne för de absurda detaljerna. På något sätt hamnar han och hans 14-åriga lillebror i vattnet.
Viljar Hanssen berättar (och ni måste föreställa er en livfull energisk röst):
Plötsligt börjar det pipa i mitt öra. Jag tror att det är då jag är skjuten i huvudet. Jag reser mig och det är som Bambi på is.
Det är väldigt konstigt att bli skjuten. En ny typ av smärta som jag förhoppningsvis aldrig kommer att uppleva igen.
Jag minns att jag tänker att jag måste lägga mig. Jag ser en sten och lägger mig på den.
Jag tittar på min hand och ser att det bara är lite hud kvar. Så inser jag att jag inte ser något, och jag börjar treva på huvudet och känner något konstigt. Jag inser att jag känner min egen hjärna.
Jag minns någon dålig amerikansk film jag har sett. Att man ska prata och inte somna. Så jag pratar och pratar och pratar. Jag ligger där och babblar för mig själv. Det är inte klokt.
Jag ligger och tänker på Svalbard. Jag tänker på att jag ska åka skoter igen. Jag tänker på tjejer. På grejer som är fina i livet.
Jag försöker tänka på allt utom vad som händer med min bror för jag står inte ut med att inte veta.
Sedan dess har Viljar Hanssen invalts till Longyearbyen kommunfullmäktige. Han kampanjade från sjukhussängen. Hans lillebror lever.
Jag kan inte påstå att alla är som Viljar, eller borde vara.
Det jag försöker säga är att rättssal 250 inte är en skrämmande miljö, tvärtom. Rummet har med omsorg renoverats i vackra milda grå och blå färger och har delvis sänkt tak. En långvägg med stående träpanel antyder hemtrevnad.
Miljön underlättar att ta fram intimitet. Här finns en laddning som går att ta på. Detta är sanning. Jag har känt syret ändra karaktär. Jag har kunnat förnimma en smak av salt. Ingen undgår att påverkas. Jag har några gånger drabbats av klåda och en gång av plötslig oresonlig ilska mot en förkyld tonårings snörvlande i stolsraden bakom mig.
Men då och då glimtar en absurd humor, och tacksamma tar vi varje chans att lätta på trycket.
En överlevande flicka berättade i går att hon har, eftersom skottskadan förstört hennes rygg, ändrat sina yrkesplaner och funderar nu på en framtid inom psykiatrin. Kanske rättspsykiatrin?
Och genast uppstod nya ljud i salen, ett sus av leenden, och halvkvävda fniss.
Till och med massmördaren Breivik log, och liknade då för några sekunder en riktig människa.