Barn behöver inte uppfostras
Jag tror inte på barnuppfostran.
Det tog fem barn, sedan kom jag på det. Barnuppfostran är meningslöst och kan i värsta fall leda till stort onödigt lidande hos både barn och vuxna.
När våra två första barn var små uppfostrade vi dem en gång i minuten dygnet runt alla dagar på året. Det sög energi och gav absolut inget resultat. Det enda som hände var att vi gödde vår egen frustration och eldade på ilskan underifrån.
Jag minns att jag tänkte ”Det här kommer inte sluta bra” när jag bestämt mig för att ge mig in i en strid. Och jag fick rätt varje gång. Jag blev arg, barnet svarade inte på behandlingen, jag blev argare varpå en eskalerande spiral borrade sig ner i marken mellan oss och plötsligt var jag den vrålande föräldern som såg alla mina tillkortakommanden i den lilla personen framför mig. Och det var väl själva fan också. Efteråt kom ångesten och sorgen. Alla goda ting jag gjort tidigare hade jämkats ut i och med mitt vrål. Det är skället barnen kommer minnas, tänkte jag och grät.
Nu är mina äldsta barn femton och tretton och de blev som de skulle. Deras personligheter, karaktärsdrag och lynne har inte påverkats, varken positivt eller negativt, av alla poänglösa gräl och sammandrabbningar. Men de minns mig förmodligen som en stressad, arg och mer eller mindre hysterisk mamma.
Att komma till den här insikten har varit dyrköpt. Jag var tvungen att skaffa fem barn och långsamt se dem växa upp. Men det är inte hela svaret. De senaste tre åren har vänner till mig fått barn sent i livet. Jag ser lugna mammor och glada barn. Mammorna jag känner är inte latent irriterade.
Varför höll jag på?
Jag gjorde det för omgivningens skull.
Om jag räknar bort alla gånger jag tuktat mina barn av rädsla för vad andra ska tänka om mig så blir det inte mycket uppfostran kvar. Ibland känner jag rent hat mot de personer jag sträckt upp mina barn inför. Men det var ju inte deras fel. Fast jo, lite.
Man behöver lära sina barn en sak: Hänsyn mot andra människors egendom och känslor. Resten kan fara åt helvete.
För de lär sig ändå.
De lär sig av kompisar, på förskolan. De lär sig av att se hur andra gör, hur vi gör.
Jag känner till debatten om hur dagens föräldrar är slapphänta och inte vågar säga ifrån, jag har skrivit om den många gånger förut. Men jag ser det inte så.
Jag tänker på mina små barn som får en mamma helt olik den mina döttrar växte upp med.
Jag vill inte vara bitter. Jag vill inte vara ledsen.
Men det är jag.
Ibland skojar föräldrar om vad barnen ska säga om dem till terapeuten när de blir vuxna.
Men det är inte barnen som behöver terapi.
Det är jag.
Åka hemifrån: Ett företag i Japan kompenserar de anställda som inte tar rökpauser genom att erbjuda sex dagars extra semester. Helt rätt. De som röker har ju ändå inte råd att åka någonstans.
Flytta hemifrån: En undersökning som Svensk Fastighetsförmedling genomfört visar att 73 procent av svenskarna tror att homestyling ökar slutpriset vid försäljning av bostaden. Då tillhör jag den lilla del av befolkningen som tycker att en soffilt utsläpad över mattan är en dealbreaker.