Att få en direkt inblick i okända människors liv
Ett år har gått sedan jag anmälde mig till kvällskurs i tyska, nivå 2.1, och denna kväll ska jag äntligen träffa några av mina kurskamrater för första gången. IRL vill säga, online har vi setts varje måndag i nästan ett års tid.
När coronapandemin åter slog sina klor i Paris förra hösten flyttade vuxenundervisningen ut på internet. Språkinlärning är svårt när man inte ses på riktigt, med kursledare som är betydligt bättre på tysk kasusböjning än att dela sin skärm på Zoom. Men de två timmarna på måndagen blev snabbt min enda riktiga sociala veckorutin. Jag började se fram emot att se de andra. För en sak får man på webbkurser som klassrumsundervisning inte kan erbjuda: En direkt inblick i okända människors privatliv. På skärmen rör vi oss från högborgerliga innerstadsvåningar med stuckatur till förortslådor i funkisstil. En bokhylla med uteslutande läderband, ett leksakssvärd eller två elgitarrer på bästa väggplats säger mer om oss än vi tror.
Vi har, ska det visa sig, fyra män i gruppen som just blivit, eller under kursens gång blir, föräldrar. Varför ingen nyförlöst kvinna bedömer att detta är ett läge då man kommer att ha tid och ork med språkstudier kvällstid kan jag bara spekulera i. Jag konstaterar däremot att minst fem av kursens tjejer har katt och att ytterligare en skaffar hund under terminens gång.
Varje måndag följer samma mall: Vi berättar i tur och ordning på knackig tyska vad vi gjort i helgen, vad vi läst för bok, lagat för mat, sett på tv. Så mycket mer händer ju inte under lockdown.
Framme i maj vet jag mer om om mina kursare i tyska än om många av mina bekanta i Paris. Men det är först nu, i oktober år två, som vi som valt fortsättningskursen ska ses på riktigt.
Och det är lite blygt när vi säger hej för första gången. Munskyddstvånget gör det svårt att vara säker på vem som är vem – ”Juan? Ich bin Johanna”. Och även om Delphine berättat att hon är ”schauspielerin” och har haft det tufft med jobb när teatrarna varit stängda, är vi ju faktiskt inte vänner.
Ändå känns det som en klassåterträff. Med några nya inslag. För fortsättningskursen är utbyggd med ett tiotal nykomlingar från andra håll, varav två män i åldersspannet 55 till 80. Jag har förstås inget emot män i övre medelåldern, det har tvärtom alltid varit lite av mitt bästa segment, men i Frankrike är sociala tillställningar med nämnda grupp förenat med viss risk.
Alla vet att det i en slumpmässig samling på 15 människor alltid kommer att finnas minst en person som är ohälsosamt intresserad av andra världskriget. I Frankrike kompletteras denna statistik med en ännu högre frekvens av Napoleon-entusiaster. Och olyckligtvis visar sig tyskkursens två äldre nytillskott vara fullfjädrade andra världskriget-fantaster OCH veta allt om Napoleon Bonaparte. Så när vi går in på sista halvtimmen och ska diskutera tyskfransk historia blir det ont om syre. De två herrarna annekterar nu samtalet helt, vi andra blir förpassade till åhörarplats. 30 minuter senare har de sinsemellan avhandlat Napoleon-krigens upplösning av det tysk-romerska riket och dividerar om huruvida de allierades bombningar av Dresden i februari 1945 var rättfärdiga.
Och vi från förra läsåret tittar på varandra och skakar diskret på huvudet. Jag ser att både Juan och Delphine himlar med ögonen. Det blir kvällens isbrytare. Efteråt går vi med lätta steg därifrån och pratar som om vi känner varandra på riktigt. Vilket vi ju i princip gör.
När vi tar avsked är det med ett glatt auf wiedersehen och ett helt nytt samförstånd.
Mitt fina gamla tyskagäng. Mina pandemivänner. De enda som vet exakt vad jag gjorde varje helg förra året.