Plötsligt kände jag obehaget växa i kroppen
Där stod de. Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti på Almedalens gräsmatta. Rasister och nazister, sida vid sida för Sverige i tiden. Till allas stora förtret sken solen minuter innan Jimmie Åkessons tal. Trots det var det skralt med publik. Var är alla "Sverigevänner", undrar jag?
Plötsligt hörde jag ljudet av musiken jag älskar. Första reaktionen var att sjunga med, som jag gör med mitt rugbylag, som 10 000-tals gör varje vecka på Nya Söderstadion där svenskassyriern Kennedy Bakircioglü leder en klubb vars existens bygger på att inkludera människor från alla håll och kanter. Plötsligt kände jag obehaget växa i kroppen. Var kommer musiken ifrån? Det var då det slog mig: Almedalsparken.
SD hade kapat Kenta Gustafssons "Just i dag är jag stark". Hammarbys signaturlåt. En låt jag aldrig associerat med rasister, kvinnohatare och vi-och-dom-politiker. Som tur är kommer jag aldrig att göra det heller. Det här är ytterligare en SD-provokation. Vi vänder blad och går vidare.
Om vi bortser från att det var rasisternas dag i Almedalen så var det också feministernas. Nu känns det som att i Visby äntligen vaknat till liv. Det var debatter, paneler, seminarier och en vilja att vinna var jag än tittade. Alla var på hugget. Gudrun Schymans FI! bör vara glada. Planen var att kidnappa SD:s "dag" och det lyckades man med. SD skulle hålla presskonferens, då slog FI! till med ett tal samma tid.
När Åkesson skulle tala, valde Schyman också att göra det. Och fick god hjälp av komikern Özz Nûjen som även han höll ett tal under samma tid. Det här var första gången på länge som SD inte lyckats trolla medierna till att bjuda på gratis utrymme i sina kanaler. En sådan dag är en bra dag alla dagar i veckan.