Lyftet uteblev för Mona och massan
Kadhammar i kulisserna: Applåderna efter sommartalet var korta
Mona Sahlin använde samma talarstol som i Almedalen för en dryg månad sedan.
Att Socialdemokraterna transporterade den vita pjäsen från Visby till Stockholm hade inget med vidskeplighet att göra, även om alla minns att Sahlin gjorde succé. Då.
Skälet till att den i går stod på en scen i Tantolunden och väntade på statsministerkandidaten var genomtröskat och väl motiverat. Det handlade om allt annat än tur.
Tur, det är sådant man har med vädret. I lördags var det nästan för varmt och vackert när moderatledaren Reinfeldt talade. I går tryckte tunga, hotande regnmoln ner mot gräsplanen där ett par tusen människor väntade på Sahlin.
Mötesplatsen kantades av träd, diverse stånd och en hoppborg. En sådan inramning syftar till att ge masseffekt och skapa en känsla av närhet, gärna trängsel. Socialdemokraternas länsorganisation hade bussat in folk från förorterna. Det vore förödande för partiaktivisternas moral om det blev en känsla av ödslighet kring avstampet för valrörelsen.
I publikhavet såg jag varför Socialdemokraterna fortfarande är en sådan formidabel maktmaskin. Där stod kända journalister och en bekant åklagare men framför allt massor av politiker. Den tidigare handelsministern Mats Hellström, till exempel. Lennart Bodström (Thomas pappa). Åsbrink.
Plus dagens ledande socialdemokrater.
I Tantolunden fanns flera generationer svenska statsråd. De representerar ett parti som nästan alltid lett vårt land. Det är rimligen svårt för dem och kanske oss alla att inse att socialdemokratin numera är ett parti bland andra.
Därför var talarstolen viktig.
De senaste åren har sådana betraktats som omoderna, hinder mellan talare och publik.
Fredrik Reinfeldt löste det med en genomskinlig av plexiglas. Den syntes nästan inte.
Thomas Bodström och Carin Jämtin, som talade först, var lösa och lediga på scenen. Talarstolen fanns enbart för Sahlin.
Socialdemokraternas ledning hade kommit fram till att den ger gammaldags pondus. Den skulle framhäva att Mona Sahlin höll ett viktigt anförande. Talarstolen skulle signalera respekt för orden och för publiken.
Det kanske lyckades. Men applåderna efteråt var korta och det kändes inte som att Sahlin hade lyft folkmassan, eller att den lyfte henne.