Tandläkarbesöket hade borrat sig fast i minnet

Jag gick till tandläkaren i går för den årliga undersökningen. Tandläkaren tittade in i mitt svalg och kastade egendomliga termer vilt omkring sig, som alla fångades upp av tandsköterskan som skrev ner sakerna på papper. Så var han färdig, kastade plasthandskarna i en papperskorg och sa: ”Inga hål! Vi ses om ett år!”

När jag gick hem var jag omtumlad. Det var första gången i mitt liv som jag gick till tandläkaren utan att ha hål. De senaste 30 åren har jag levt i skräck för tandläkaren. Jag var åtta år gammal, jag skulle gå till tandläkaren ensam för första gången. Jag var rakryggad och stolt, stora pojken som inte var rädd för nåt. Pappa vinkade av mig från altanen och jag gick den 700 meter långa vägen i vinterskymningen. Tandläkaren var fåordig. En bild på blundande indisk gubbe i taket, det var först senare jag förstod att det var Gandhi. Tandläkaren slant med borren och borrade upp en reva i tandköttet. Jag blev rädd, mest för att det kom så mycket blod. Jag började gråta, men tandläkaren viftade bort det. Något hände där.

När jag skulle till tandläkaren igen sa jag till pappa och mamma att jag var sjuk. Flera gånger om hittade jag på att jag var sjuk. Sen blev jag sjuk på riktigt och det sammanföll med nästa tandläkarbesök. Jag låg i sängen, jag var så febrig att jag yrade. Jag sa till pappa att jag inte kunde gå. Han blev rasande. ”Nu räcker det med de här dumheterna - nu går du till tandläkaren”, skrek han. Jag tog på mig kläderna, raglade ut i vintern. Jag gick och gick, jag var så trött och yr, Jag ville så gärna sova, bara en liten stund. Jag gick därför in i en skogsdunge och mot ett träd somnade jag. Nästa minne. Det är kolsvart ute, jag fryser så, jag har tappat känseln i ben och armar. Pappa står böjd över mig, jag ser hans förtvivlade, skräckslagna ansikte innan jag somnar igen. Jag ligger på hans axel när han bär mig hem. ”Älskade pojke, min älskade pojke.” Han mumlar det igen och igen, hela vägen hem. Jag ligger i sängen på kvällen. Genom två väggar hör jag hur pappa gråter. Han kommer in till mig, jag orkar inte öppna ögonen, han gråter och gråter.

Där började min skräck för tandläkaren. Den skulle vara i 30 år.

Och när jag nu vandrar hem från mitt första tandläkarbesök där jag inte längre har några hål, så känner jag mig för första gången vuxen. Eller kanske känner jag mig för första gången liten igen. Jag är tillbaka, jag är åtta år igen, rakryggad och stolt, stora pojken som inte är rädd för nåt.

Följ ämnen i artikeln