Sanningen om mordet kom aldrig fram
Lördagen den 17 mars år 1792 var en dag som stockholmarna sent skulle glömma. Många märkte redan under natten att något ovanligt hade hänt, för den natten släcktes inte ljusen på Stockholm slott.
Vagnar skramlade in och ut på borggården och det var liv och rörelse i många adelspalats till tidigt på morgonen. Då kakelugnarna tändes och röken steg över hustaken i den kyliga vårmorgonen och borgarskapets pigor kom ut för att hämta vatten vid stadens brunnar, spreds den skakande nyheten snabbt över staden:
Kungen är skjuten!
Det hände i natt under en maskeradbal på O peran. Nu ligger han i paradsängkammaren på slottet. Han är inte död, men illa däran. Han vrider sig i plågor då läkarna utan bedövning gräver i hans sår för att försöka få ut metallskrotet från attentatsmannens kula.
Borgarna och enkelt folk var chockade. Militärer patrullerade gatorna. Stadens portar stängdes. Alla som hyrde kuskar vid hyrstallen antecknades, all inkommande och utgående post beslagtogs av polisen.
Alla medborgare var dock inte lika chockade av nyhet – tvärtom. Många hundra stockholmare visste att något skulle ske, bland dem både polischefen och kungen själv. Gustav III var medveten om att han var hatad och avskydd av stora delar av adeln. Polisen hade namnen på de mest seriösa intrigmakarna och bara någon timme innan skottet avfyrades hade Gustav fått ett varningsbrev.
Ända sedan det misslyckade och dyrbara kriget mot Ryssland och efter statskuppen 1789, där kungen tog den politiska makten från adeln, var det många adelsmän som svurit på att kungen skulle bort från tronen.
Konspiratörerna jublade ändå inte denna morgon. Kungen var visserligen träffad men inte död. Enligt planerna skulle intrigmakarna ha tagit makten den här natten och skapat ett nytt Sverige.
Deras idéer kom från Frankrike och England. Riksdagens fyra ständer skulle ersättas med en enda gemensam nationalförsamling bestående av femhundra personer ur alla samhällsklasser. Alla medborgare som betalade skatt skulle få rösta, tjänstefolk och de lägsta samhällsklasserna skulle dock hållas utanför. Riksrådet, regeringen, som Gustav III hade skjutit åt sidan, skulle komma tillbaka. Makten skulle fördelas lika mellan nationalförsamlingen, riksrådet och kungen. Den minderårige kronprinsen skulle bli kung under förmyndare.
Nu blev det inte så. Gustav III:s närmaste män tog snabbt hand om statsledningen och säkerheten i Stockholm.
Polischefen Henric Liljensparre, som ledde utredningen, kunde redan den första dagen gripa den huvudmisstänkte, adelsmannen Jacob Johan Anckarström. Det var gärningsmannens bortkastade pistoler som avslöjade honom.
Anckarström erkände nästan omedelbart. Inom några dygn kunde ytterligare fyra högadliga personer gripas, Clas Fredric Horn, Adolph Ribbing, Carl Fredrik Ehrensvärd, Carl Pontus Lilljehorn.
Under tiden fortsatte Gustav III:s dödskamp på slottet. Läkarna kunde inte få ut nubben från Anckarströms kula. Det inflammerade såret varades så kraftigt att kungens minsta rörelse spred en hemsk stank i rummet, varför eau-de-cologne stänktes över sängkläderna och de närvarande i rummet.
Efter tretton dagars lidande avled Gustav III den 29 mars, fyrtiosex år gammal. Den minderårige Gustav Adolf blev kung Gustav IV Adolf med Gustavs bror, hertig Karl som förmyndarregent.
Nu händer något märkligt. Den energiske polischefen Liljensparres arbete förde honom högre och högre upp och nådde till slut hertig Karls bröder inom Frimurarorden och kanske ända fram till hertig Karl själv, för han kan inte ha varit ovetande om vad som planerades. Då gav hertigen order om att utredningen skulle avslutas. Locket lades på.
Anckarström avrättades med all den brutalitet som kännetecknade samtidens offentliga avrättningar. De fyra adelsmännen fick sina dödsstraff förvandlade till evig landsförvisning, alla andra gripna släpptes eller fick milda domar, vilket upprörde många som menade att de skyldiga kommit för lindrigt undan.
Hela sanningen om mordet på Gustav III avslöjades aldrig.