Kunde känna de döda kamraternas händer
Marte Fevang Smith blev skjuten i huvudet. Hon är 18 år och säger i tingsrätten att hon är trött ibland men "jag har tio människor att leva för".
Det är en vacker tanke, men jag tänker på vad den står för. Att hon måste leva för de som dog runt henne, liggande på henne. Som en skuld hon måste betala?
De var elva ungdomar på Kärleksstigen vid ett skogsbryn. De låg stilla på marken och mördaren tog god tid på sig, sköt en i taget, med flera sekunders mellanrum.
Kulan gick i snäv vinkel genom en del av Martes bakhuvud.
Hon dog inte, hon kippade efter andan under tyngden av en död väns kropp och sjöng inom sig en tröstande barnvisa.
Att döda en människa är inte så lätt som man kan tro. Flera av ungdomarna som vittnade i går har överlevt svåra skottskador. Mycket svåra.
Men det här är bara rond ett.
De måste läka inuti. Och hur bygger man tillit efter att polisen med den snälla rösten visat sig vara en massmördare?
Hanne Hestø Ness blev skjuten i halsen, fick en halsfraktur och skadade ryggmärgen. En del av lillfingret har amputerats.
Senare på sjukhuset hörde hon en smäll. Hon var genast övertygad om att hon var tillbaka vid attentatet. Men hon låg i respirator och kunde inte prata, "Och jag behövde verkligen prata då", sa hon i går.
Så har vi Marte Gustavsen Ødegården, 18 år, som har skador i bukspottskörteln, tjocktarmen och mjälten men märkligt nog kan gå, om än med svåra smärtor.
Hon lider av flygskräck och oförutsägbara attacker av rädsla. Förmodligen sedan helikopterresan till sjukhuset, säger hon. "De ljuden skrämmer livet ur mig. "
Att alla ungdomarna i någon grad lider av PTSD är naturligt. PTSD (Posttraumatisk stressyndrom) är att tvingas återuppleva traumat med åtföljande känslor av skräck eller vrede. Andra symptom är ångest, vredesutbrott, koncentrationssvårigheter, sömnproblem. Det är behandlingsbart.
Men deras upplevelse är så svår, så unik.
Det enda jag kommer på att jämföra med är offren efter diskoteksbranden i Göteborg 1998. Jag träffade flera av ungdomarna tio år efteråt. Minnen satt kvar i deras kroppar. När de berättade kunde de känna döende kamraternas händer dra i deras fötter och hår.
De sa att först fanns omvärldens tålamod, men sedan en stigande otålighet. Kom igen, när ska ni bli som vanligt? Är ni inte glada att ni lever?
Psykologer saknades inte. Terapeuter, kuratorer och traumaexperter trampade nästan ner varandra på sjukhusen.
Men ungdomarna var tio år senare inte så imponerade. De bar fortfarande en svårformulerad sorg över det liv de skulle ha levt utan branden. En märklig sorg, för hur saknar man det som aldrig fanns?
Och så var det skulden. Varför jag, och vem är jag som sparkade mig loss, klättrade över döda kroppar, klippte av känslorna för att rädda mitt liv.
Är jag värd att leva? Bli lycklig?
När BUP gjorde en uppföljning efter några år hade nästan alla överlevande ungdomar fortfarande problem med sömn, koncentration, vrede och rädsla.
Marte, Hanne och Marte måste få leva för sin egen skull. Ungdomarna på Utöya kommer ha stora behov framöver. Jag utgår från att de får samma psykiatriska toppexpertis som barnamördaren Breivik.
Efter den vackra försommarhelgen ser han mer apart ut än någonsin. Hans hy lyser vit och blank. Han har inte firat 17 maj ute i ett soligt Oslo, inte i år och inga andra år.