Problemet är inte att folk kommer hit

Hand i hand på flykt genom Serbien.

Två miljoner parisare hade redan flytt när Hitlers ­arméer tågade in i den franska huvudstaden i juni 1940 och hissade hakkorset på Triumfbågen.

Bland dem som flydde i sista stund, och lyckades undgå Luftwaffes beskjutning av fordon på vägarna, fanns en liten pojke.

När Sovjet angrep Finland skickades en liten flicka till ­Sverige i perioder ut på landsbygden, ändå tvingades hon uppleva flera av de stora bombningarna av Helsingfors.

Ett styvt decennium senare träffades pojken och flickan, som nu blivit man och kvinna, i Sverige.

De är mina föräldrar.

Många av de hundratusentals människor från norra Afrika och Mellanöstern som i dag riskerar sina liv under flykten till Europa har utan tvekan upplevt långt ­värre fasor än min mamma och pappa gjorde.

Men går man tio generationer tillbaka så har varenda individ mer än ettusen anfäder, och det är en högst rimlig gissning att varje människa har rätt så många släktingar som tvingats rycka upp ­rötterna och fly någon gång under sin livstid. Från fattigdom, svält, förtryck eller krig.

Vi har det alltså i oss.

Folkvandringarna är lika gamla som människan själv.

För 150 år sedan inleddes den största i historien, då 50 miljoner européer lämnade sina hem för att söka ett bättre liv i USA och andra länder. Bara från Sverige flyttade en och en halv miljon ”ekonomiska flyktingar” från ­fattigdom och elände. Ska man vara krass var det förmodligen de mest initiativrika, de driftigaste, som flydde.

I dag bor knappt tio miljoner människor här, vilket inte är speciellt mycket.

Frankrike har sexdubbelt, ­Italien och Tyskland mer än tiofalt och Storbritannien tolv gånger så tät befolkning som Sverige. Det finns alltså gott om utrymme.

De rasistiska gnällspikarna har inte skrikit lika högt om ”mass­invandring” den senaste veckan. De ligger lågt när det visar sig att så många människor vill öppna ­sina hjärtan. Måtte det engagemanget hålla i sig.

Sverige är ett av världens ­rikaste länder. Problemet är inte att det kommer hit lite folk. Det är tvärtom en möjlighet.

Problemet är nämligen att om vi inte blir fler, och hittar lösningar snabbt, så kommer vi att sacka ­efter ekonomiskt. Statistiska ­Centralbyrån har det svart på vitt. Fler ungdomar studerar längre tid. Folk mår bättre och lever ­längre. Antalet pensionärer ökar kraftigt. Det blir allt fler yngre och gamla att försörja, för dem som jobbar.

Sverige behöver fler människor. Och det är bra med mångkultur. För idéerna, för ­initiativen, för ­näringslivet och för utvecklingen.

För många

Enligt en rapport från Ledarna är nästan var åttonde anställd i Sverige en person med chefsuppdrag. En fjärdedel arbetar i Stockholm. En fjärdedel har bytt jobb det senaste året. 25 procent är så kallade mellanchefer. Är

inte det lite för många?

För få

Skogen bara växer. Vi har aldrig haft så många träd som vi har nu. Men 85 procent av Sveriges befolkning bor på mindre än två procent av landets yta. 15 procent bor i resten av Europas femte största land. Är inte det lite för få?

Följ ämnen i artikeln