En möjlighet att reda ut den juridiska förvirringen
Tidsbegränsat straff – eller livstid?
Högsta domstolen fick i dag en utmärkt möjlighet att reda ut den juridiska förvirring som tycks råda runt mord.
Sommaren 2014 ändrades mordparagrafen av riksdagen med målsättningen att livstids fängelse skulle vara normalstraffet om det finns försvårande omständigheter.
Juridik är dock ingen exakt vetenskap och vad "försvårande omständigheter" egentligen betyder går det att ha olika uppfattningar om.
Därför har riksåklagaren i dag vänt sig till Högsta domstolen och begärt att en morddom ska prövas i högsta instans.
Vad ska anses vara försvårande? Och vilket genomslag i straffmätningen ska sådana omständigheter få? Det är sådana frågor som RÅ vill ha asvar på.
Det rör en synnerligen brutal historia som utspelade sig i Sala natten mot nyårsafton. En 49-årig man hade sönder en stol, tjafs uppstod, bråket eskalerade med anklagelser om skulder och nävarna tog snart vid.
En tio år yngre man slog sin vän sönder och samman med en bultsax, lämnade lägenheten och återkom med en kniv som han två gånger högg i sitt offers hals.
Livstids fängelse, bestämde tingsrätten. 17 år och sex månader, tyckte hovrätten. Förvisso försvårande att mördaren återvände till brottsplatsen i stället för att besinna sig, men den vållade smärtan eller dödsångesten var inte tillräckligt stor för lagens strängaste straff.
Jag kan för lite om målet för att ha en åsikt om vilken dom som är rätt. Men möjligen råder viss osäkerhet i rättstillämpningen efter lagändringen.
I den första mordrättegången efter ändringen i paragrafen dömdes en tidigare ostraffad kvinna till livstids fängelse, trots att rätt till visst nödvärn ansågs föreligga. Hon dödade sin mamma, en alkoholist och dokumenterat våldsam person som denna kväll gick emot henne med kniv.
Dottern lyckades ta ifrån henne kniven och började hugga. Det första knivsticket var rimligt självförsvar, ansåg domstolen. Men inte de följande tretton. Hänsynslösheten var så stor och de förmildrande omständigheterna så få.
Att dömandet den första tiden efter en straffskärpning kan te sig en smula förvirrat är inte konstigt. Lagar kan inte reglera allt i detalj och ofta behövs ny praxis för domstolarna att hålla sig till.
Men juridisk förvirring kan bero på att nya lagar är dåliga produkter. Som till exempel 2010 års straffskärpningsreform rörande grova våldsbrott. Lagrådet och rättslärda protesterade i högan sky mot hur den var utformad, men det struntade riksdagens majoritet helt i.
Brottsförebyggande rådet kunde nästa år presentera siffror som tydde på att skärpningen inte hade fått något genomslag i dömandet, vilket fick justitieminister Beatrice Ask att upprört författa en debattartikel i vilken hon antydde att juristerna ägnade sig åt lagtrots.
Sanningen är att Högsta domstolen i ett fall rörande en misshandel gjorde sitt yttersta för att vara politikerna till lags, men att de nya reglerna var så dåliga att det inte gick.
Jag säger inte att den senaste straffskärpningen är dåligt genomförd. Men det tycks finnas anledning för rikets främsta jurister att titta närmare på mordparagrafen.
Om inte annat så för att skillnaden mellan livstid och tidsbegränsat kan vara skillnaden på många år i fängelse. Så lite oklarhet som möjligt bör råda.