”Världens bästa film sa mig inte ett jävla skit om mitt liv”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-09-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är en märklig kväll i slutet av september.
Jag går ut ur biosalongen med en känsla av att jag har blivit rånad.
Lisa bokade biljetterna till ”Farväl Falkenberg” redan för tre dagar sen. Jag hade hört om den i månader. Veckan innan premiären skvallrade recensenterna, alldeles löddriga kring mungiporna, om ett mästerverk.
Nu är allt förstört, säger jag till Lisa när vi går hem längs Götgatan.
Filmen sa mig inte ett jävla skit om mitt liv.
Hon tittar på mig och ler: Är du sur?
På vägen hem ser vi en liten pojke som rånar Seven-Eleven på en Dajmstrut.
En kvinna med halsduk och civilkurage ber honom att lägga tillbaka glassen.
Han pekar på henne med sitt mest hotfulla pekfinger och väser:
– Jag väntar på dig utanför.
Sen springer pojken därifrån. Han sparkar i glasrutan och formar fingrarna i ett westside-tecken mot oss.
Det är nästan natt i slutet av september men fortfarande alldeles varmt i luften.
Kvar dröjer sig en jäsande känsla av att något är fel, verkligheten klickar på en tiondel, som om en komet är på väg.
Vi går gatan fram.
Utanför Scandic Malmen ser det ut att vara kö.
Några kändisfotografer väntar utanför repen. Allt är väldigt märkligt. Har Scandic Malmen blivit hippt?
Jag minns stället som ett sunkhak. En dålig ursäkt för ölkonsumtion om man redan är för full för Kvarnen. Ett tillhåll för halvalkade barpianister och män på resande fot med handflatorna på fel rumpor.
Jag förstår ingenting. Det här är för absurt.
Vadå, säger hon.
Hela den här kvällen, säger jag.
Världens bästa film var värdelös. Rånarna rånar glass. September är varmt. Scandic Malmen har röda sammetsrep och väggen utanför är vit av fotoblixtar.
Världen har blivit galen.
Män frågar: Taxi? Taxi?
Jag svarar: nej, nej.
En uteliggare har stavat fel på sin bedjande kartongbit.
Titta, säger jag. Vi såg inte fel. Det är verkligen kö utanför Scandic Malmen. Dörrvakten ser till och med ut att ha gästlista. Lisa frågar om jag vill gå dit.
Om vi går dit men inte kommer in blir det en livslång skam att bära, säger jag.
Vi stannar och ser oss omkring. Lisa tar min hand. Ingen av oss kan låta bli att skratta.
Du, världen är galen i kväll.
Ska vi stanna i vår egen?