Kvar är tomheten efter flyktingarna
Ett av de största asylboendena stänger - byn töms på halva sin befolkning
Busslaster med flyktingar lämnar Lundsbrunn, där ett av Sveriges största asylboenden avvecklas.
Det pratas ständigt om hur många vi kan ta emot.
Aldrig om saknaden nya vänner lämnar efter sig.
Vid denna tid i fjol hölls ett massmöte i en kyrka utanför västgötska Götene. Folk trängdes, många kom inte ens in. Lokaltidningen livechattade.
Saken gällde ett nytt asylboende, ett av de största i landet, som skulle inrättas i det anrika kurortshotellet Lundsbrunn.
Nästan 900 nyanlända, i en by med drygt 800 invånare!
Någon frågade om smittorisken; hur vet vi att flyktingbarnen inte kommer hit med sjukdomar?
Nu, ett år senare, är sorg den stora åkomman i byn. Var och varannan dag tvingas vänner ta tårfyllda avsked.
Lundsbrunn är nämligen ett av de 80 asylboenden som Migrationsverket avvecklar under höstern och vintern 2016.
Runt om i landet bommas det igen.
Allt färre söker ju asyl, tomma platser ska fyllas. Familjer skickas iväg till nya orter, nya anläggningar.
–För mig personligen är det en människotragedi. Jag har hört att en del firade med öl när de hörde att boendet skulle stänga, men många av oss andra är nästan deprimerade av oro för våra vänner, säger Pernilla Frick, som jobbar i byns lanthandel.
Många berättar att asylboendet splittrade byn.
Dels de som engagerade sig, i klädinsamling och språkcafé.
Sen folk som satte upp ”Varning för hunden”-skyltar, för att skrämma bort de nya. På rasistsajter eldade man på och varnade för hotet mot idyllen "där lugnet och tryggheten härskat”.
”Det är bara att kolla på Hemnet” sa kommunchefen i Götene förra hösten, bekymrad över att invånarna ville sälja villor och flytta.
Men när jag ringer lokala mäklare så visar det sig att man har sålt lika många hus som vanligt under året. Kanske har någon köpare dragit öronen åt sig på grund av asylboendet, men det är svårt att veta säkert, enligt mäklaren Gustav Fällström på Fastighetsbyrån, som menar att priserna inte heller har gått ner.
Det tjatas ständigt om hur många flyktingar vi tål att ta emot.
Sällan om saknaden efter att de avvisats, förflyttats, skickats vidare i Migrationsverkets kyliga system.
I Lundsbrunns skola kunde man äntligen anställa en kurator på heltid, när flyktingarna kom. Nu försvinner plötsligt 350 elever från kommunen, de sista åker denna vecka. De fick inte ens gå kvar till jullovet, hann knappt säga hejdå.
Man får ägna sig åt sorgearbete, förklara för upprörda barn att det handlar om paragrafer. 50 personer som anställdes inom skolan förlorar jobbet.
Ja, till och med kyrkorna har fått tillskott, med afghaner som konverterat till kristendom.
Allt har inte varit enkelt: till tandläkaren har köerna växt.
Läkare utan gränser skickade för första gången på svensk mark hit ett team för traumabearbetning. Många flyktingar har mått dåligt.
Men systemkollaps?
Tvärtom.
Bygdegårdsföreningen har aldrig tidigare haft så fullt upp som detta år, berättar ordföranden Mikael Lundgren:
-Nu får vi inte isolera oss och sörja. Vi måste minnas stoltheten vi känner över vårt mottagande.
2016, ett stolt kapitel i kurortens historiebok.