Juldagen – då tar vi gamla losers revansch

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Läs Ronnie Sandahls stockholmskrönika

Falköping är Sveriges näst kotätaste kommun.

En gång marknadsförde de stan som kotätast. Nu har Gustav Jonssons farsa sålt sina kor, får jag höra när jag kommer hem.

Alla imperium faller till sist.

Det är juldagens natt och flera timmar sedan vi hämtade våra stämplar på utestället Terrassen. Det är så man gör. Hämtar stämpeln vid sju och går hem och super sig full. Nu är det midnatt och förfesten är avklarad.

Jag har redan sett två slagsmål.

Jag är hemma.

Min vanligaste tonårsfantasi handlade om hur jag kom hem till Falköping.

Igenkänd och framgångsrik, efter några år i exil, och alla som en gång inte ens ägnade mig en blick ville plötsligt skaka min hand.

Juldagen är de före detta förlorarnas högtid.

Det är nu vi ska komma hem och visa att vi torkar oss med guldkantat toapapper.

Vi som skrek över hustaken att alla jävla idioter kunde dra åt helvete.

Vi som sa att vi skulle erövra världen.

Här är vi nu.

Vi gör så gott vi kan.

Och en dag om året tar vi tåget hem och går ut på Terrassen i våra dyraste byxor för att ta revansch för alla nätter vi stått ensamma kvar på dansgolvet när lamporna i taket har tänts.

Vi ska ligga oss igenom hela listan med tjejer som en gång nobbat oss, vi ska dansa bort alla bekymmer, vi ska låta de jävlarna sola sig i glansen av vår framgång.

Det är inte vackert, det är bara sanningen.

Så jävla bra har det inte gått. Men jag har schvung i steget.

Min rygg är värd att dunka, min hand är värd att skaka.

Jag tror inte att känslococktailen av hat, kärlek och revanschlust går att förklara för någon som är uppväxt i en storstad eller spenderade gymnasietiden på rygg.

Ena foten i Stockholms betong, andra i västgötska myllan. I Stockholm är jag en bonnjävel. I Falköping är jag en jävla stockholmare.

De som inte vill veta hur Stockholm är egentligen frågar lätt hånfullt om jag är kändis nu. Alla andra frågar om jag känner Filip och Fredrik.

Det gör jag inte.

Inte förrän efter åtta öl.

När kvällen är slut, när jackan är hämtad ur garderoben, lösgör jag mig ur mängden, skrattar åt ett skämt jag inte förstår, skakar en hand.

Tänder en cigarett och går.

Jag lovar att hälsa Filip och Fredrik.

Läs fler av Ronnies krönikor:

Ronnie Sandahl