Torpeden mördade fel person – anstiftaren kan frias
Är beställaren av ett mord skyldig om torpeden skjuter ihjäl fel person?
Högsta domstolen har anledning att besvara frågan.
Salam Shebani, även känd som ”El Patron”, dömdes i fjol av hovrätten mot sitt nekande till livstids fängelse för bland annat anstiftan till två mord i Malmö.
En dom som välkomnades av de brottsbekämpande myndigheterna, men så pågick utredningen också i fyra år och är en av de mest omfattande någonsin i den skånska polisiära historien.
Möjligen är dock inte sista ordet sagt, då domen för några dagar sedan överklagades till Högsta domstolen.
Advokat Pontus Sundback vrider och vänder på bevisningen i en 51 sidor lång skrift och för rättsfilosofiska resonemang som i och för sig är intressanta, men som lämpligen redovisas i detalj i andra publikationer än en kvällstidning.
Juridik i den högre skolan har dock ett existensberättigande även i Aftonbladet, men låt mig återkomma till de straffrättsliga labyrinterna och först rekapitulera brotten som detta handlar om.
På kvällen den 30 mars 2017 sköts en 23-årig man ihjäl av två okända personer vid en återvinningsstation på Ramels väg i Malmö.
Nästan ett år senare mördades en annan man under liknande former på öppen gata i Malmö.
Bevisningen består väsentligen av chattar i en krypterad mobil som hittades i en bil och ett alias som gick att knyta till Shebani.
Denne var länge internationellt efterlyst och greps till slut i Spanien, varifrån han lämnades ut till Sverige.
Motiven till morden har inte blivit klarlagda, personer som är inblandade i brottslighet av detta slag kännetecknas inte primärt av sin vilja att prata med polisen, men det finns uppgifter i utredningen om en konflikt om en ung kvinna som bytt partner.
Juridiskt udda och intressant i detta mål är att det var fel man som dödades vid det andra mordet. Det tilltänkta offret var på platsen, men klarade sig utan en skråma.
Vad betyder det för anstiftarens ansvar? Han hade ju trots allt inte uppsåt till att den som sköts ihjäl skulle dö?
Mitt spontana svar är att det inte spelar någon roll. Den som beställer ett mord av detta slag förstår rimligen att det kan gå snett, misstag sker, fel person kan falla offer för kulorna, men är likgiltig för risker och eventuella konsekvenser.
Men vad jag tycker är ointressant. Det väsentliga är vad paragraferna säger och hur domstolarna dömer.
Malmö tingsrätt kliade sig i håret, svängde sig med begrepp som ”error in persona” och ”aberratio ictus-fall”, suckade uppgivet att vägledande praxis saknas och landade i att lagen inte medger att beställaren av brottet fälls i ett fall som detta.
Nu dömdes Shebani ändå till livstids fängelse för anstiftan av det första mordet, men det är av underordnad betydelse i sammanhanget.
Även hovrätten gick noggrant till väga. Och drog en annan slutsats. Uppdragsgivaren var skyldig, trots att fel man dog.
Men inte heller denna instans resonerade utan våndor.
Det konstaterades att 1864 års strafflag hade varit enklare att luta sig mot än vad brottsbalken från 1965 är, förarbeten till mordparagrafen plockades fram och bläddrades igenom och en dansk domares slutsatser i en essä i Tidsskrift for Rettsvitenskap fladdrade förbi i domskälen.
Hovrätten åberopade också det tyska rättsfallet Rose – Rosahl från 1859.
Rosahl hade övertalat Rose att mörda en man som varje kväll passerade en viss plats vid ett visst klockslag.
Rose gömde sig på den angivna platsen och sköt ihjäl personen som passerade på klockslaget. Det var fel man, men anstiftaren dömdes ändå.
Högsta domstolen, vars viktigaste uppgift är att skapa prejudikat, ger i regel tumme ner till alla dem som påstår sig vara oskyldiga eller felaktigt dömda och som vill ha ytterligare en prövning.
Detta är dock ett fall som justitieråden i Bondeska palatset borde titta närmare på. En tysk dom från 1800-talet i all ära, men rättsläget är försiktigt uttryckt oklart.
Domstolarna behöver vägledning.