Vi har blivit en nation av grälsjuka tråkmånsar
Från att ha varit ett fredligt land berömt för sin samförståndsanda har vi blivit en nation av grälsjuka tråkmånsar.
Från att ha varit ett land där konflikträdslan ibland var en plåga men lika ofta en välsignelse – jag föredrar att leva bland diskreta människor än högljudda bråkstakar – söker vi strid och skrik, vi missförstår hellre än förstår, talar hellre högljutt och pekar finger än lyssnar.
Jag får skylla mig själv som fortfarande är på Twitter. Min enda ursäkt för att befinna mig på den platsen är att jag försöker prångla ut mina egna texter och andras. Annars skulle jag inte frivilligt röra mig på ett torg där huliganer och mobbare är hjältar, hemliga agenter från främmande makter underblåser splittring och där den stora massan agerar som primitiva tolvåringar under ett slagsmål på skolgården.
Twittermänniskan är en människa som väntar på anledning att få explodera – i harm eller skadeglädje, i hån eller hämningslösa och sentimentala kärleksförklaringar till någon hon inte känner.
Vi är sämre människor än för 30 år sedan. Mer egoistiska, kortsyntare, trångsyntare, styrda av känslor. Våra liv har blivit tommare samtidigt som de fylls med mer ljud, fler bilder, fler påståenden och sensationer.
Bruset ska fylla tomheten men gör den större.
Någon skrev en insändare och beklagade att guldmedaljören i diskus Daniel Ståhl ropade ”we are Swedish Vikings in Asia” efter sin triumf. Skribenten tyckte att det kändes förfärligt att höra Ståhl hylla ”de grymma och rasistiska vikingarna”.
Personligen tror jag att insändaren var fejk. En provokation. Den var alldeles för kalkylerat imbecill.
Man noterar dumheten, säger möjligen jaha och fortsätter med sitt liv.
Inte på de grälsjukas torg.
Där rör sig folkmassan otåligt i väntan på nästa sensation, nästa offer, nästa yttrande den kan rasa mot, för eller ösa sin gråtmildhet över.
Det är fula människor, gråa i hyn, dålig hållning, stripigt hår, dreglande munnar, knotiga händer med smutsiga, ovårdade naglar. Ett oupphörligt mummel ligger över torget, det ökar till ett skri, tusende skrin, när någon kastar åt dem ett offer.
En del ropar skam skam! åt insändarskribenten, andra ropar fy fy! tillbaka.
Ytterligare ett aktuellt exempel: En ledarskribent skriver att han är ute och äter med sin dotter. ”Två bord bort en man med mjukisbyxor och lite attityd.” Ledarskribenten fylls med obehag: ”…vi sitter illa till om någon skulle vara ute efter honom.”
Jaha. Okej.
Enda intressanta med denna tweet är att den speglar en olustkänsla i samhället.
Och att människor med twitterkonto har ett tvångsmässigt behov av att meddela omvärlden varenda banal impuls som dyker upp i deras huvud, en digital version av Tourettes syndrom.
Jag vet inte hur gangstermodet ser ut just nu. Kanske är det mjukisbyxor och attityd. För några år sedan bar gangstrarna ribbstickade tröjor av någon anledning som polisens spanare inte begrep.
Naturligtvis började massan på torget skria. Det är oklart vad den skriar mot men skria måste den.
Skulle den skria lika mycket om skribenten hade beskrivit olustkänsla för någon med skinnväst och attityd? Rakad skalle och bomberkängor och attityd? Kotlettfrisyr och rosa cashmeretröja över axlarna och attityd?
Vart denna förgiftning av det offentliga samtalet leder vet ingen av oss. Kanske bryter folkmassans vrål så småningom ner demokratin. Kanske orden förlorar sin betydelse och vi hamnar i en ny form av analfabetism buren av vettlös harm och hysterisk glädje.
Kanske tröttnar de fula, harmsna människorna på att stå på torget och låta sig provoceras. Kanske vaknar de en dag som efter ond dröm, rätar på ryggarna och går därifrån.
Och de ser på varandra, skyggt, sedan med större öppenhet, och den gråa fulheten sköljer av dem som smuts. Och de frågar varandra, vad gjorde vi? Hur kunde vi?