I butikens självscanning är och förblir jag ett spöke
”Att inte ha ett bank-id är som att vara ett spöke som gör att man inte kan delta i samhällslivet på lika villkor.”
Så säger Sofia Alexopoulou, forskare i statskunskap vid Örebro universitet.
Den snabba tekniska utvecklingen ökar risken för att äldre hamnar på efterkälken och min faster Birgitta är inte så gammal som man kan tro men desto argare. När hon skulle lösa sin internetsituation i lägenheten hade hon sagt till kundtjänst att det är ett under att folk ”står ut med allting” och ”en vacker dag kommer någon ansvarig råka illa ut.”
Någonstans måste frustrationen komma ut och i Grekland är de äldre inte lika exkluderade, och där har faster en vän så dit kunde hon flytta. Men hon stannar i Stockholm och grälar fruktlöst med Telenår, som hon säger.
Ett av mina favoritklipp, jag har det skärmavspelat och sparat i telefonen, visar Ewa Fröling som blir intervjuad i Morgonpasset i P3. Hon förklarar att hon inte förstår självscanningen och undrar retoriskt om alla anställda ska stå och plocka ärtor när kassorna är borta helt.
Ewa tycker inte att självscanningen går snabbare, och jag, hennes junior med tjugosex år vet inte ens hur man gör.
Jag spelade in podd i Malmö med Simon Chippen Svensson och han hade köpt en banan som han åt medan han stirrade in i snusskåpet. Jag stod vid den satans roboten som gav mig uppmaningar jag inte begrep.
Bakom mig stod en en tjej i träningstights och såg ut att både träna och bo i stan. Hon åt också banan och stirrade. Hon var en tjej som åt banan i stan och mellan henne och resten av dagen stod jag.
Jag la mitt tvåpack Läkerol på ytan som lyser av laser, det pep och jag körde fast.
Till slut vände jag mig mot banantjejen och sa ”Jag kan inte” men hon satte bananen i halsen och tog ett steg bakåt.
”Simon jag kan inte!” ropade jag istället många meter iväg.
”Du ska lägga Läkerolen på packytan”, säger Simon, och jag skäms, för jag trodde att det bara var ett löst förslag och inte ett måste.
Han äter på sin banan, jag suger på en halstablett och vi går ut, men först sedan vi scannat kvittot, kvittot som jag brukar packa längst ner i kassen och därför måste ropa för att bli utsläppt när jag är en pappskalle med två pappkassar och inte förstår världen jag lever i.
Och då är jag ändå ung jämfört med dem som upplevde natten då vi gick över till högertrafik.
Jag är en swishmamma, jag beställer mina tågbiljetter via en app, jag skickar memes till dem jag älskar.
Men jag är och förblir ett spöke i självscanningen.
Vid fasters köksbord flyger händerna i luften, vi pratar om hur för jävligt det är att de tar bort kontanterna innan alla är ombord.
”Jag vill inte behöva ha något satans bank-id”, säger faster.
”Och jag hatar självcanningen”, säger jag.
”Jag väljer alltid självscanningen”, kvittrar hon.
Det blir tyst. Vi tittar på väggarna bakom varandra.
Hon är ett spöke för mig.