Armbandsur är inte helt ur tiden
Jag hade aldrig ens ägnat en minut åt detta med armbandsur förrän jag följde med Rudolph Hahnenberger till Zürich. Han skulle köpa ett nytt armband till sin fina klocka. Denna enkla transaktion utlöste en febril aktivitet i butiken.
Dörrvakten stramade upp sig. Värdinnorna bjöd oss att sitta ner i soffgruppen och serverade kaffe med sju sorters kakor. Mannen bakom disken lyssnade uppmärksamt på kundens förfrågan. Han nickade och försvann bakom ett skynke, som bara det såg ut att kosta åtskilliga tusenlappar.
Någon minut senare kom en man i vit rock och vita handskar. Han bar på en bricka. På brickan låg armbandet. Det visades upp ur olika vinklar, innan det monterades fast på klockan. Proceduren påminde om en förlösning på en lyxig privatklinik, fast tvärtom.
På vägen ut plockade jag åt mig några broschyrer. Jag orkade bara ta tre. Dom var tjocka som böcker. En av dem har jag kvar fortfarande. Den är från A Lange & Söhne i gamla Östtyskland och berättar om företagets comeback efter 40 års stillestånd under den tyska delningen. Efter murens fall kunde familjen Lange återstarta produktionen av sina sällsamt vackra klockor.
Modellen som jag föll för heter Lange 31. Det var kärlek vid första ögonkastet, men det kommer aldrig att bli något mer än en dröm. Priset ligger på strax över en miljon.
Det var första gången jag kände dragningskraften från en klocka, första gången jag förstod något av magin kring verkligt fina armbandsur, fjärran från de skrytsamt biffiga bilhandlarrovorna.
Under de senaste två–tre åren har jag inte haft någon klocka. Den förra ligger på havets botten. Jag har hankat mig fram med mobiltelefonen och ideliga frågor till omgivningen, men i julas tröttnade min fru och gav mig en klocka i julklapp.
Schweizisk precision, diskret design, armband i skinn. Jag hade inte förtjänat den, men kände ändå hur jag växte som man och människa när den tog plats runt min arm.
Och där har vi nog grejen: det stod i tidningen att armbandsuret är utrotningshotat eftersom alla ändå har en mobil som visar tiden. En universitetslektor bekräftar ur forskarperspektiv, och försäljningssiffrorna talar sitt tydliga språk. Tiden är ute för den vanliga klockan.
Just exakt i det läget känns det skönt att snegla ner mot vänsterarmen och konstatera att klockan inte är 18.48 utan faktiskt tolv minuter i sju.