Nu är kvinnokyrkan här
Påsken beskrivs ibland som kvinnornas stund i rampljuset.
Inte på grund av häxorna eller äggfrossan, utan för att Bibeln för en gångs skull lyfter fram brudarna.
Nog för att det är en – visserligen döende – man i centrum. Och visst påminner gästlistan vid sista måltiden om dagens moderna styrelserum.
Men årtusenden av patriarkalt förtryck har inte kunnat sudda ut bibelkvinnornas viktiga roll i själva actionscenen, alltså uppståndelsen. Enligt storyn var det ju Maria Magdalena & Co som fattade hela grejen med den tomma graven först.
Kristendomen har inte direkt tagit tillvara på denna lilla glimt av evangelisk kvinnokamp. Därför kan man se det som en pånyttfödelse att kyrkan nu håller på att bli ett rum för endast damer.
Då tänker jag inte på alla de kvinnor som i tysthet slitit i kyrkans regi, fixat vetelängder till kyrkkaffet, organiserat barntimmar och servat prästerskapet. Eller på alla de tanter som i stor majoritet nöter kyrkbänkar världen över. Inte ens AIK-supportrarnas solidaritet med laget kan jämföras med den extrema lojalitet som min mormor hyser mot söndagsmässan.
Men något har hänt vid altaret.
Nyligen rapporterade SR att kvinnorna håller på att ta över Svenska kyrkan. Idag är en majoritet av alla präster som vigs kvinnor. På prästutbildningarna är kvinnodominansen hela 70 procent.
Att yrket förlorat i status är en förklaring: snarare än en auktoritär predikant har prästen blivit lyssnande själavårdare. Det är på så vis mer ett så kallat "kvinnoyrke". Ett jobb inom omsorgen.
Med det kommer också en oro för sjunkande löner, som i lärarkåren. De så kallade "superherdarna", som i vissa stift tjänar mer än dubbla medellönen, är förstås bara män.
Med kvinnornas intåg nöts sådana hierarkier sakta ned.
I konservativa kretsar pratar man också om att det pågår någon mystisk "feminisering" av religionen.
Vad som nu menas med det.
Något känns i alla fall speciellt: snart står kvinnor längst fram i nästan varenda svensk kyrka, och predikar inför närapå helt kvinnliga församlingar. I en institution som om två månader för första gången leds av en kvinnlig ärkebiskop.
Kanske kommer inget att förändras när vi får en kvinnokyrka.
Eller så kommer allt att bli annorlunda.