Akuten – platsen där alla kan höra dig skrika
Akutmottagningen Huddinge sjukhus en januarimåndag 2012.
Nu vet jag hur en resväska känner sig som kastas upp på ett transportband på Arlanda flygplats. Jag har inte funderat på det tidigare men gör det nu.
Det var när jag i måndags besökte akutmottagningen på Huddinge sjukhus efter en lång tid med svåra diarréer, som jag blev varse hur det är att vara ett kolli – eller ett djur i en boskapstransport, om man hellre vill använda det uttrycket. Jag ville ha en ordentlig utredning om orsaken till mina magbesvär. Så jag packade ner morgonrock, tofflor, kläder och toalettsaker i en stor väska och begav mig till sjukhuset tillsammans med maken Bosse.
Vi blev anvisade ett undersökningsrum, där jag uppmanades att lägga mig på en smal hjulförsedd brits. Där låg jag timme efter timme utan att något hände. Till slut tittade en kvinnlig läkare in i rummet. Jag förklarade mina besvär för henne och hon verkade förstå. Hon var rar. Sen försvann hon.
Vi fortsatte att vänta, fortfarande i ovisshet om vad som skulle hända. Till sist blev Bosse hungrig och gick till sjukhusets kafeteria för att få i sig lite mat. Jag blev liggande kvar på britsen. Plötsligt öppnades dörren. In rusade en mörkhårig kvinna som skrek åt mig på bruten svenska:
”Du ska på röntgen”. ”Vadå för röntgen?” undrade jag. ”Jag vet inte. Jag vet bara att du ska på röntgen”, svarade kvinnan. ”Men du måste ta med dig alla dina saker”, fortsatte hon och började kasta upp mina väskor, Bosses plastpåse med termos och smörgåsar och min stora handväska på båren. Jag gjorde mig så liten jag kunde för att få plats bakom allt bagaget.
Sen grep kvinnan tag i båren och körde ut mig och alla väskorna i korridoren. Massor av folk satt och stod längs väggarna på den nu överfyllda akutmottagningen. Jag tyckte att alla stirrade på mig och kunde höra hur de viskade: ”Är det inte hon som jobbar på TV? Vad är det för fel på henne?”
Så småningom hade den mörkhåriga kvinnan transporterat mig och mitt bagage till röntgenavdelningen. Hon parkerade min brits vid väggen. ”Nån annan får köra dig tillbaka”, sa hon och försvann.
När min mage hade blivit röntgad, kom en annan kvinna och körde mig tillbaka till akutmottagningen. Den var nu ännu mera fullpackad av patienter än tidigare. Det fanns inga lediga undersökningsrum kvar. Kvinnan lämnade därför britsen med mig och mina väskor längs väggen i korridoren – till allmänt beskådande. Ängsligt drog jag landstingets gula våffelfilt över ansiktet för att inte synas. Jag ville inte visa vem jag var, osminkad och med tunt stripigt hår. Jag vägrade möta deras blickar, ibland hånfulla men oftast mest nyfikna. Jag var utlämnad åt gamarna.
Då insåg jag vad det vill säga att befinna sig i underläge. Jag var helt utlämnad där jag låg på britsen och tvingades se på omvärlden ur ett märkligt underifrånperspektiv. Jag hade förlorat all integritet, all självkänsla och all självrespekt. Vem som helst kunde se mig ligga där i mitt övergivna elände. Vem som helst kunde avläsa mina ansiktsdrag. Vem som helst kunde se hur jag mådde.
”Sjukvårdssekretess” är ett omhuldat honnörsord. Problemet är att den inte finns i verkligheten, allra minst på akutmottagningar. Där kan vem som helst gotta sig i andras krämpor. Där är man utlämnad åt hyenorna. Det enda dessa fortfarande inte kan göra är att läsa ens sjukjournal. Men allt annat kan de se. Det här handlar inte bara om mig. Det handlar om alla som måste söka sig till vården. Och de är många.
Ett annat omhuldat honnörsord i vården är ”patientsäkerhet”. Den känns som ännu ett hån. Vid besöket på Huddinge i förra veckan upptäckte man att jag drabbats av tarmbakterien Chlostridium dificile, en mycket farlig och smittsam sjukhusbakterie, som plågat mig i fem månader utan att någon brytt sig om att ta reda på vad jag led av. Kallas det patientsäkerhet? Nej.