Vart har de svindlande kyssarna tagit vägen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ibland lägger jag undan en DN där någon artikel oroar eller gläder. Mest det första. Den ligger där och blir gammal och när jag tittar i den kanske inte just den texten fortfarande känns aktuell.
Men helsidan om unga människor och sexet håller fortfarande. Hur de i dag översköljs av sex. Ungdomskulturen är sexfixerad. Anspelningar på sex förekommer överallt i reklamen, i modet, i dokusåpor och i film.
I tidningar som unga läser är sex ett av de vanligaste ämnena, i artiklar och frågespalter diskuteras onani och analsex och vad som är normalt och onormalt. Men om kärlek står det inte mycket.
För en kvinna i min generation fanns svärmeriet. Förälskelsen långt före tanken på sexet. Man tänkte ju över huvud taget inte det ordet. Man kallade den akten för att älska. Sex är ett ord i neutrum. Att ha sex. Sexet låter mycket oromantiskt.
Men kanske tonåringen i dag inte ens vet vad ordet romantik betyder. Den där överväldigande längtan efter att få träffa honom. Se honom. Rufsa till hans hår och andfått vänta på att snart, nu, kysser han mig. Kyssen var på min tid en hisnande upplevelse. Första gången han kysste mig blev jag mjuk i knäna och om han inte hållit i mig så hårt skulle jag ha ramlat. Den kändes också i fingertopparna.
Sen följde en period då man ägnade sig mycket åt kyssarna men till det där riktiga, ännu förbjudna var det ett tag kvar.
I den helsida jag nyligen läste om ungdomen och sexet kan jag inte hitta ord som romantik, svärmeri. Längtan. Unga flickor ringer till Bris och funderar över sexet. Sexet är ett ord i neutrum. Det är inte kärlek.
Det är mer än ett halvt sekel sen jag fick kontakt med sexet. Det var på den tiden då man så försiktigt började undervisa om sexualiteten. På plansch fick man se hur fostret låg inne i mammas mage. En liten hoprullad unge. Men den dagen då man talade om hur det gick till innan var jag inte där. Jag måste ha varit sjuk den dagen. Jag var ofta förkyld. Jag trodde länge att det där som heter spermier fanns i saliven, och att vid kyssar överfördes de in i en och sen tog de en sorts väg genom kroppen och sen blev det ett foster.
Min stackars pryda mamma sexualupplyste mig i samband med att en sommarkompis till mig blivit med barn och att det kunde vara två. Då grät-skrek jag: "Men hur kan det vara två? Och hur gör man egentligen?" När min arma mamma måste upplysa mig skrek jag igen: "Det ska jag aldrig göra. Då måste man ju vara naken." Hennes svar på det var svävande.
Själv tänkte jag bara på att jag hade så tjocka lår. Men sen, kan man tänka sig, så skulle jag tre år senare göra det utan att vara gift, svindlande kär, och det kändes inte alls konstigt. Bara underbart. Att få komma så nära.
Nu tycks det vara mycket mer bekymmersamt. Flickor som är rädda för att inte vara bra nog på det. Sexet, alltså. Sexet som prestation. Inte ett ord om de svindlande kyssarna tiden innan. Hela det romantiska blocket med längtan och frysningar i huden bara av att tänka på honom.
Sexet har blivit något man kan vara bra eller dålig på. Citat: "När han sa att jag var bra andades jag ut." En tant förstår ingenting. Bra på. När det borde handlat om lyckan i att få vara tillsammans med den man älskar.
Anna var tolv när hon första gången var med en kille. Det var hos mormor som inte var hemma. Men det blev inte på riktigt. Så först när hon var 14 hände det. Nu är Anna ett par år äldre och skulle vilja ha sex varje dag, men hennes kille är trött av sitt jobb, men då brukar hon putta in honom i duschen och kåta upp honom.
"Vi tjejer har lika mycket sex i huvudet som killar", säger hon. Hon tycker att hennes sexliv blir bättre och bättre. Anna var otrogen en gång som hämnd. Hon låg med gängets snyggaste kille som hon länge fantiserat om. Det gav henne extra självförtroende och gjorde henne stolt. Hon berättade det för sin pojkvän som varit otrogen långt tidigare och han sa "hur var han"?
Då blev hon ju sur (faktiskt). Hon ville att han skulle känna hur hon själv mådde när han bedrog henne. För mig är allt detta som att läsa om ett främmande folk i Afrika.
När tog man bort både romantiken och kärleken? Den ljuva känslan att höra ihop med någon och bara med honom som jag älskar? Kan inte någon biograf ta och köra de gamla kärleksrysarna "Dimmornas bro", "Borta med vinden"" sånt med hjärta och smärta. Det finns väl annars bara i en eller annan Melodifestival-låt.