Vad är det för mening med förbättringar när de inte är bättre?

”Överallt ska vi använda teknik och inga kontanter ska vi ha, men måste inte alla gamla människor dö ut först innan vi kan ta bort alla saker de använder?”, sa Malin Wollin till en annan mamma.

Jag hatar teknik. Jag älskar teknik.

Teknik kommer i två former: Teknik som fungerar och teknik som inte fungerar. Jag gillar bara en av dem. Den andra hatar jag så innerligt att jag blir våldsam.

För en vecka sedan simmade jag Kalmar kanalsimning och fick in 28440 kronor till Barncancerfonden.

43 minuter tog det att simma 1800 meter runt Kalmar, under strömma broar, genom kallsupar och sjögräs.

Två timmar tog det att ge pengar till Barncancerfonden. Först via min dator, både med kort och internetbanken, sedan via min mobil, sedan via en Ipad. Ingenting fungerade. När jag hade suttit i telefon med banken i nära en timme slog sig någon på studsmattan och jag la på luren.

Senare på kvällen provade jag på en fjärde enhet och plötsligt gick det igenom.

Om jag hade integritet skulle jag låta berättelsen stanna här.

Men det sanningsenliga slutet var att jag sa såhär till bankkvinnan:

”Jag tror jag skiter i det och går ut och super upp pengarna”.

Värdigt.

Sedan gick det en hel dag. Och plötsligt behövde min dotter fylla på sitt busskort.

Jag ringer KLT.

”Kan vi ladda hennes kort på nätet?”

”Nej”

”Kan vi ladda hennes kort hos ett ombud i Bergkvara?”

”Nej”

”Kan hon betala med kontanter på bussen?”

”Nej”

”VAD ÄR DET FÖR MENING MED ALLA FÖRBÄTTRINGAR NÄR DE INTE ÄR BÄTTRE?”

(Börja inte gråta, börja inte gråta)

Senare på kvällen åker jag upp till centrum. Jag har läst att man kan ladda kortet i en automat.

Jag för in kortet och trycker på anvisad knapp. Inget händer. Inget händer sjutton gånger. Då utstöter jag ett litet ångestljud så ensam jag är och sparkar på automaten. Kanhända inte så hårt. Men ändå. I centrum finns det problem med droger, vandalisering och allmänt dräll som polisen inte klarar av. Kanske borde inte en trettiosexårig fyrabarnsmamma vara en del av problemet.

Jag vänder mig om i skam och spejar över parkeringen. Ingen har sett mig. Precis då dyker mamman till ett av mina barns kompisar upp och jag får hålla i den gröna satansmaskinen för att inte springa fram och pressa mig mot henne. Jag vill bara att någon ska lyssna och förstå min desperation.

”Hej!” säger hon. På ett normalt sätt.

”Hej” säger jag och inleder sedan en högst onormal harang av hat mot teknik, kort, pengar och knappar som inte lyssnar.

Hon lyssnar tålmodigt och säger att hon förstår, men jag undrar jag.

Jag tror att hon tänker att jag har psykiska besvär. Och det kanske jag har. Men så vadå, vi som är lite ”svaga när det kommer till känslohantering” måste ju också få finnas. Vi måste också kunna ladda vår reskassa och ta oss till våra platser (slutna avdelningar).

”Överallt ska vi använda teknik och inga kontanter ska vi ha, men måste inte alla gamla människor dö ut först innan vi kan ta bort alla saker de använder?” säger jag och tänker att det var det hemskaste jag sagt sedan jag hotade med att dricka upp barncancerpengar.

Wollins gräddbulle:

I går skickade jag mitt näst yngsta barn in i skolvärlden med papper och pennor och vässare. Glad var han och stolt var jag. Jag litar på skolan och jag litar på lärarna. Jag har en något romantiserad syn på läraryrket efter att ha sett säsgon ett av den briljanta Netflix-serien Rita (även om jag helst ser att barnens lärare inte har en affär med Joachim).

Wollins surdeg:

När resten av världen funderar över hur barnen ska klara sig i skolan/inte drunkna/inte bli mobbade/äta mat med näring i så kan KD bara inte stå ut med att ett övergivet barn får två nya föräldrar som håller på och gayar sig. Låt barnen komma till mig” sa Jesus och han var så queer som man kan bli.

Följ ämnen i artikeln