Kvinnors inkompetens bäddade för skandalen
Det är sjukt vilket manshat du yttrar. Menar du på allvar att män är pedofiler?
Jag hade ingen aning. Jag trodde att männen på våra förskolor var trygga i applåderna, genomvärmda av välvilja. Så enkelt är det inte. Min mejlbox svämmar över av vrede, bitterhet.
Jag gråter över din krönika!
Min prövande fråga var: Hur viktigt är det att pusha fler män till dagis, med tanke på barns rätt till pedofilfria liv?
Jag stampade på en smärtpunkt, en konflikt.
Å ena sidan: hängivna utbildade förskollärare med
y-kromosom kränks av signaler om misstro.
Å andra sidan: för att hålla pedofiler borta från dagis behövs åtgärder som är just misstänkliggörande. Checklistor. Regler för praktikanter. Regler för närkontakt. Utbildning i hur pedofilen känns igen. Har han en tendens att dra sig undan? Leker med barn på barns vis? Har ingen etablerad parrelation?
Konflikten finns där. Jag kan inte ta bort den.
Manshat – nej. Möjligen tvärtom. Kvinnors inkompetens bäddade för pedofilskandalen
i Högsby. Kvinnor skapade möjligheterna. Den kvinnliga förskolechefen visste att dörren gick att låsa till toaletten. Så kunde 21-åringen göra det han ville. Minst 40 gånger. Han behövde tid på sig: ta av kläder, utföra våldtäkten, tillfredsställa sig själv, filma, fotografera, inpränta i barnen att detta får de inte berätta för någon enda människa.
Ingen kvinna fattade misstankar. Ofattbart. Barn reagerar på övergrepp. De uttrycker sig: gråter, sluter sig, konstrar, kissar på sig. De vill inte längre gå på toaletten.
Nu har rättegången börjat i Kalmar tingsrätt. Den 21-årige pedofilen hade satts bakom en skärm. För mig en bild av brottet: det oberörbara, osynliga, dolda. Som ändå finns.
Brotten i Högsby är inte en unik oförklarlig olyckshändelse. Som sagt, en smärtpunkt. Jämställdhetsarbetet kommer i konflikt med barns säkerhet.
Och vad gör vi? Förbjuder manlig dagispersonal? Självfallet inte.
Men låt oss inte låtsas att frågan är enkel. Det finns olika perspektiv. En mamma till ett barn som våldtogs på dagis skriver om manlig personal: “Som mamma till ett utsatt barn sa jag och säger fortfarande NEJ. Så får man inte säga enligt många. Men hur ska vi kunna skydda våra barn då?”