Vi måste ha nolltolerans mot alla äckelgubbar
När jag var tjugo var jag en skaplig bågskytt. På helgerna cyklade jag strandvägen längst ut på Ribban i Malmö för att skjuta prick i ett par timmar.
En tidig lördagsmorgon när jag som vanligt stod ensam på skjutbanan, stannade en bil en bit bort. En propert klädd herre med tidning under armen klev ur.
Han ställde sig och tittade på mig, och trots att han var kanske trettio meter ifrån mig såg jag tydligt hur han tog fram sitt don, runkade, och efter uträttat värv gick vidare mot havet.
Jag blev inte rädd – avståndet och det faktum att jag var beväpnad fick mig mest att skaka på huvudet. Men snart kom en gubbe till. Och därefter ännu en. Och alla hade de samma ärende.
Den förmiddagen räknade jag till fyra runkgubbar. Situationen var så absurd att jag skrattade bort det. Det här var före mobiltelefonernas tid och jag hade ingen tanke på att anmäla.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt minns jag hur ofantligt många de var, äckelgubbarna.
Under varje viadukt, i varje prång, buske och mörk trappuppgång stod en onanist.
Jag fann mig i att det var så och viftade bort dem, trots att jag innerst inne blev illa berörd.
Och de var ju inte farliga, sades det.
Men den blottande Anders Eklund visade sig vara farlig. När Sverige nu har fått en ny dubbelmördare att skämmas, äcklas och förtvivla över, så är det en som ser ut som sinnebilden av en snuskhummer.
En fläskig, rödmosig lastbilschaffis av grisfestmodell, med keps och en burk öl i handen.
– Det är ofattbart. Han som alltid var go´och gla´, säger männen som känner honom, medan kvinnorna däremot berättar att de vägrade lossa lasten när de visste att han var chaufför.
Tjejer ryser av obehag och äckel och vittnar om hur Anders Eklund tafsade och snuskade sig.
Då och då gick han över gränsen och försökte våldta. I dag vet vi att han även mördade.
Tyvärr kommer det alltid att dyka upp galna mördare, men de allra flesta av oss kommer aldrig personligen att bli drabbade av en sådan tragedi.
Däremot kommer varenda flicka och kvinna – men även pojke och kanske till och med man – att råka ut för en runkpelle som bara väntar på tillfälle att stirra, säga äckliga saker, tafsa och kanske något ännu värre.
Snuskhumrarna i vardagen – dessa ylande, gnidande, frustrerade hundar som man helst av allt vill snöpa – berör oss alla, men vi låter dem hållas och skyller på grabbigt rå jargong eller menar att ”han har alltid varit sådan”.
Problemet är just alla som låter snusket passera, som flinar åt sexskämten, dunkar i ryggen och bjuder på en öl till.
Alla som sanktionerar ett pissigt beteende och upprätthåller en ”höhö-kultur”.
Att sitta och tokrunka till porr eller vifta med tasken offentligt har ingenting med sex att göra. Det är bara ett sätt att lätta på ångesten. Ett rop på hjälp.
Alla som har en vän, bekant, arbetskamrat, bror eller kanske till och med pojkvän med snusktendenser – se till att han får gå och prata med någon.
Får han dig att känna dig illa till mods – anmäl honom.
Kan kräken inte ta ansvar för sina liv får någon i deras närhet göra det åt dem.
Vi ska inte pusta ut bara för att den blottande mördaren nu är fast, utan aktivt vägra acceptera vardagssnusket.
En nolltolerans mot alla Anders Eklund light, vare sig de ser ut som svettiga galtar eller är snygga och iförda slips och kostym. Annars gör vi oss medskyldiga till varenda sex-övergrepp som begås.
Ja, till och med till tioåriga Englas död.