Kraften i det förflutna – och att välja igen
Min storebror och jag, vi går den sista biten.
Jag påminner honom om när vi gick här några veckor tidigare, på väg till samma badmintonhall, från samma stadsbuss. Hur jag sa att det kändes som minuterna före Wimbledonfinalen 1981: när den femfaldige mästaren Borg gick in på centrecourten, som till sin egen avrättning, för att besegras av arvtagaren McEnroe. Den tålmodige baslinjespelaren, ismannen Borg, som inte längre klarade av den hyperbegåvade aggressive amerikanen.
Min bror hade vunnit sju raka badmintonmatcher sedan jag flyttade ned till Malmö. Jag hade vunnit noll. Inte ett enda set. Tills förra gången vi spelade.
Min bror nämner inte att han hade feber vid tillfället, och dessutom hade ätit en stor brunch just före.
För det gör inte en storebror.
En storebror låter sin lillebror ha den glädjen, han sväljer förtreten, han knyter näven i fickan.
Vi har som vuxna aldrig tidigare bott i samma stad. Han försvann direkt efter gymnasiet, först ut i världen, sedan till Skåne. Jag hamnade i Stockholm. Vi sågs några gånger per år, aldrig mer än så. En länk bakåt, en bror, någon som man varit nära.
Efter några månader i Malmö har allt förändrats, vi har färdats både framåt och bakåt i tiden. Det är en märkvärdig upptäckt: bryggan mellan då och nu. Kraften i att ha växt upp tillsammans, som bröder, men ändå välja varandra på nytt, som vänner.
Min bror är fortfarande en storebror. Duktig, högpresterande. Aldrig nöjd med sin egen insats. Modest, ödmjuk. Han passade vår lillasyster när pappa studerade och mamma jobbade. Han banade vägen. Han slet hårt. Han har gjort vad man väl brukar kalla en klassresa.
Jag trodde länge att han var besviken på mig, att jag inte hjälpte honom mer. Att jag var självisk. Nu förstår jag att han trodde samma sak om mig.
Vi behöver inte säga så mycket. Det är de här stunderna som är värda så mycket: till och från badmintonhallen. Det finns inget avstånd. Vi är bröder, vi är vänner.
Att jag kopplade till just rivaliteten och vänskapen mellan Borg och McEnroe är på sätt och vis självklart. Vid närmare eftertanke är Borg och McEnroe själva essensen av en brödrarelation: en skrikande impulsiv lillebror mot en ansvarsfull tålmodig storebror, rivaliteten och kärleken.
Och sedan besegrar han mig i två raka set. När jag tappar humöret och försöker gå på smash med den där lilla jävla fjäderbollen spelar han enkelt och behärskat. Jag har inte en chans.
Efteråt skryter han inte ens.