Små tuvor kan stjälpa EU:s lass

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vid kassorna i Finlandsfärjornas taxfreeshopar sitter en skylt som säger att det är förbjudet att förtära den i shopen inhandlade alkoholen ombord.

Så har det så vitt jag minns alltid varit. Men nu har förbudet kompletterats med upplysningen att det rör sig om ett EU-direktiv.

Av kommentarerna i kassakön att döma väckte meddelandet irritation.

Förvisso hade färjornas resenärer i åratal hört att man inte fick halsa Koskenkorva, long drink och öl direkt ur flaskor och burkar - somliga hade fogat sig, andra inte. Förvisso kunde de som så önskade korka upp sin skaffning på däck eller i hytterna nu precis som förr, fartygets personal brydde sig lika litet som någonsin tidigare.

Ändå påpekade en finsktalande ung man i kassakön - en man som av konversationen att döma var starkt positiv till EU - att sådant där ska EU inte lägga sig i.

-Det får Svensson att rösta nej till EU-konstitutionen som ett brev på posten, påpekade mannen, om det nu inte vore för att varken Svensson eller Virtanen kommer att få rösta, skrattade han. Som väl är, kunde han ha tillagt men det gjorde han inte.

När jag handlade mat till stugan på sommarön upptäckte jag att den finska motsvarigheten till Bregott hade bytt namn.

I årtionden har fettblandningen hetat Voimariini, ett namn som är en korsning mellan de finska orden för smör, "voi" respektive margarin "margariini". Namnet är betydelsemässigt väl funnet, produkten är ju en blandning av smör och vegetabiliska fetter. Det låter idiomatiskt finskt och blir inte sämre av att det i finlandssvenskt talspråk begåvats med en ganska välklingande fennicism.

I Finland har vi på svenska ätit Voimarin i stället för Bregott.

Det gör vi inte längre. Numera äter vi Oivarin.

Benämningen är en försvenskning av det nya finska produktnamnet Oivariini. Det sistnämnda betyder absolut ingenting. Konstruktionen av ordet är högst artificiell, uppfunnen i syfte att ljudmässigt komma så nära det ursprungliga, väl inarbetade produktnamnet som möjligt.

I mina öron låter Oivariini/Oivarin som en medicin som tas mot något trassel i kvinnans äggstockar - ovarierna. En salva kanske?

Namnbytet beror, som alla vid det här laget kan gissa, på ett EU-direktiv. De här bredbara fettblandningarna, som förstås finns i alla unionens länder under olika beteckningar, får inte ha namn som anknyter till den rena produkten smör.

Varför så inte får ske har jag inte orkat lägga på minnet. Men det har säkert med lantbrukets intressen att göra. Jag antar att det ädla namnet smör inte får förekomma i fett som inte är just rent sådant eftersom folk då kan lockas att köpa det och dessutom tycka om det till förfång för försäljningen av det dyrare och ohälsosammare smöret.

Emellertid har jag, i likhet med min landsman i kassakön på Finlandsfärjan, lust att utbrista: Sådant där borde EU inte lägga sig i!

I sak är det förvisso världens minsta bagatell. Men jag befarar att just sådant eller liknande bestämmelser bidrar till att människor reser ragg mot hela "varumärket" EU.

De får sina fördomar och farhågor bekräftade:

Se där vad som kommer ut av jättebyråkratin i Bryssel, av alla miljarderna som rullar ut ur statskassan för att finansiera alla oändliga sammanträden som måste till innan man kommer ut med det storslagna beslut som ger oss Oivariini på matbordet.

Nå, nu reser finländarna inte ragg så lätt mot EU. För varje rysk kränkning av Finlands luftrum (har ägt rum titt som tätt på senare tid) desto djupare sjunker Finland in i EU:s - och så småningom säkert också Natos - famn. Med Oivarin och allt. Dessutom hör Finland till nettomottagarna av pengar i EU-

systemet medan Sverige tillhör nettobetalarna.

Men i dessa dagar då människor i EU:s grundarländer av både mycket distinkta och mycket grumliga skäl vänder sig emot hela det storslagna Europaprojektet ska man vara medveten om att mycket små tuvor - övernitiska direktiv - kan stjälpa mycket stora lass.

Yrsa Stenius