Som att shoppa på en likvaka

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Aftonbladets kolumnist Lena Sundström försöker rädda Island ur finanskrisen - och samtidigt fyndhandla inför julen

REYKJAVÍK.

”Kom och julshoppa på Island”. ”Vår valuta är lägre än temperaturen”. För 2 200 kronor får jag tre dagar i Reykjavík med flyg och hotell - och rykten går om att lyxartiklar nu slumpas bort.

”Jag skall inte shoppa för min skull. Jag skall shoppa för Islands skull”, säger jag till Bosse, och säger att om han är snäll kanske jag köper West Ham United till honom i julklapp av Björgólfur Gu?munsson som bara är en av de islänningar som nu försöker göra sig av med lite prylar.

Bara en tandborste

Några dagar senare flyger jag in över snötäckta berg och rykande källor med en tandborste i en tom resväska, redo att fylla den med Islands barlast av importerad lyx. Resebyrån har meddelat att de bistår utländska turister med ”personal shoppers”, och jag har bokat en tid med ”Dröfn - Islands svar på Perez Hilton” eftersom det lät något bättre än ”Kamilla - den kaotiska stylisten”.

helskärm

”Du och jag, det är vi som räddar Island”, säger en amerikansk dam som ser ut som en julgran vid bagageutlämningen på Keflavík Airport.

Fast mycket mer julstämning än så blir det inte.

Reykjavík är visserligen julpyntat. Och själva staden är som en svensk julkalender, där hela världen och handlingen ryms på en gata och ett torg, och där det i brist på statister är samma person som står i butiken som sitter på fiket som satt på puben i går.

Men det är julshopping på en likvaka. Som en jättelik garage-sale där grannarna har kommit över för att gama.

Reykjavíks affärsgata som säljer Prada, Vivienne Westwood och dyra skor känns som en överklädd gäst som har hamnat på fel fest och som nu inte har något annat val än att fortsätta att vara överklädd eller att stå naken.

Här känner alla alla

I tidningen möts jag av rubriker som ”Kan man leva utan pengar?” och SUV-jeepar utannonseras i rader under exekutiv auktion med registreringsnummer. På en ö där befolkningen står under sitt förnamn i telefonkatalogen är det extra hårt. Alla känner alla.

På stan pratas det om en kvinna som körde in kundvagnen i sidan på en jeep häromdagen samtidigt som hon skrek ”allt är ert fel”.

Och på den flotta lunchrestaurangen på hörnet berättar personalen att människorna bara försvann en dag. Plötsligt var de borta.

Dröfn - min isländska personal shopper gör sitt bästa för att lätta upp stämningen. I paljettbasker och Alexander McQueen-klänning drar hon runt mig i ett Reykjavík som fortfarande är ett urval av det bästa. Men som också är dyrt. När jag tittar in i Rolexbutiken visar ägaren mig en ”billig julklappsklocka” för 34 000 svenska kronor.

Och när Dröfn tar med mig till sin favoritunderklädesaffär är det samma sak.

”Jag ser framför mig hur du skämmer bort din man när du går runt i den här”, säger hon och håller upp en solgul byxdress i silke. Jag tänker att jag skrämmer bort min man om jag går runt i den, samtidigt som jag försöker förklara att jag inte har råd med så dyra underkläder.

Butiksägarinnan ser oförstående ut.

”Det är ju jättebilligt för er nu!”

”Inte för mig”, säger jag och fyller i stället shoppingpåsarna med isländska produkter som yllestrumpor och Brennivin och lera från en isländsk lagun, eftersom det bästa med Island fortfarande är Island.

Clinton tog bara senap

Sedan tackar jag Dröfn och beger mig ner till korvmojen ”Bæjarins beztu” i hamnen där Bill Clinton en gång åt ”en korv med bara senap”, vilket är förevigat på en uppklistrad bild.

Och där hittar jag dem plötsligt. De försvunna människorna. I Reykjavík finns det ett ställe där affärerna blomstrar.

”Vi har sålt en massa korv den sista tiden”, säger en lycklig korvkioskägarinna.

”Ge mig en Bill Clinton”, säger jag.