70-talets kriminalvårdspolitik var orimlig
Sveriges kanske värste serievåldtäktsmän genom tiderna har suttit inlåst i endast fyra år för våldtäkter på 26 kvinnor.
Berättelsen om Södermannen är också berättelsen om en syn på grova brott som i dag inte är enkel att förstå.
Att väckas i sin egen säng av en maskerad och beväpnad man som våldtar en måste vara bland det mest fasansfulla en människa kan uppleva.
14 kvinnor i Göteborg utsattes för denna behandling under några år i början på 1970-talet.
En stad kunde andas ut först då gärningsmannen, i tidningar, radio och tv kallad Hagamannen då han härjade i bostadsområdet Haga, greps 1974.
Omöjligt att inte jämföra
Den då 28-årige mannen dömdes till fyra års fängelse för en serie grova övergrepp som saknade motsvarighet i modern svensk kriminalhistoria.
Redan efter två år var han ute igen.
Det är omöjligt att inte jämföra straffet med det som vår tids Hagaman dömdes till, 14 års fängelse för ett mordförsök, fyra våldtäkter och två våldtäktsförsök för en serie överfall i Umeå i början på 2000-talet.
Sant är att Niklas Lindgren använde betydligt grövre våld än mannen i Göteborg, men den senare hade dessbättre inte varit ute igen efter 24 månader om han hade dömts i dag.
Alla epoker har sin brottslighet
Det är frestande att tro att 70-talets milda domar är ett utslag av en annan, mer naiv tid, en tid före morden på Olof Palme och Anna Lindh, årtionden innan 9/11 och Breivik.
Men det är inte sant. Alla epoker har sin brottslighet. Det svenska 70-talet fick sin beskärda del: mordet på Jugoslaviens ambassadör, kapningen av planet på Bulltofta, sprängningen av västtyska ambassaden och Norrmalmstorgsdramat.
Och om vi betänker att det 1970 hade förflutit endast 25 år sedan mänsklighetens grövsta brott, förintelsen, avslöjades så blir allt prat om den tidens naivitet ohållbar.
Förklaringen är en annan. Kriminalvårdspolitiken byggde på en insikt som de flesta av vår tids politiker inte vill höra talas om, nämligen att brottslingar går att rehabilitera och att längre straff inte tycks leda till minskad brottslighet utan snarare till kriminella som kommer ut argare och mer hämndlystna än vad som är nyttigt.
Men det var också en epok som tog alldeles för lite hänsyn till de fruktansvärda konsekvenser grova brott kan leda till för offret, ett i värsta fall livslångt fysiskt eller psykiskt lidande.
Dömdes – släpptes efter två år
Att 70-talets kriminalvårdspolitik levde kvar till in på 80-talet framgår med all önskvärd tydlighet av att Hagamannen sedan han släpptes flyttade till Stockholm och raskt inledde en ny turné.
Den här gången kallades han Södermannen i pressen och dömdes 1983 till sluten rättspsykiatrisk vård för elva våldtäkter.
Efter bara två års vård ansågs denne notoriske återfallsförbrytare vara frisk och släpptes av en välmenande hjärnskrynklare.
Nu ser vi facit
Att en man som har begått grova brott i en oerhörd utsträckning sammanlagt varit inlåst i endast fyra år är ett dystert kapitel i den svenska kriminalvårdpolitikens historia.
Nu ser vi facit: en flicka, ett barn, vittnar om våldtäkter som har pågått under flera års tid.
Om Södermannen fälls kommer han bara för dessa övergrepp dömas till ett straff som med all sannolikhet är längre än det han tidigare avtjänat för grova brott mot 26 kvinnor.
Det är en nödvändig utveckling. Vi har i synen på kriminalitet förlorat något på vägen. Men vi har även vunnit något.