Det är då du ska be hen: ”Gå och dö”
Debatten om debatten kan bli lite tröttsam men vad ska man göra.
Debatten mår inte bra.
Här är fem angrepp jag helt enkelt inte orkar se mer.
”Alarmist!” Det behöver inte vara orimligt att avfärda någon som alarmist – debatten saknar inte röster som på lösa grunder försöker skrämma opinionen i olika riktningar – men då ska du
också kunna svara på var gränsen egentligen går. Om du inte kan det har du förmodligen bara härskarteknikat någon i brist på argument.
Om det inte är rimligt att dra paralleller till 1930-talet när flyktingar tecknas som råttor eller kåta barbarer i ledande europeiska dagstidningar, var går gränsen i så fall? Ge mig ett exempel.
Om jag inte ska oroa mig för glidning på ledarredaktionerna när skribenter febrar om nationens undergång eller slår fast att invandrare våldtar “i enlighet med kulturen” medan etniskt svenska män våldtar “i strid med kulturen”, när ska jag då oroa mig? Ge mig ett exempel.
Om det inte är rasism att teckna en riksdagspolitiker med invandrarbakgrund som apa, vad är rasism? Ge mig ett exempel.
Om tiotusen asylsökande i veckan inte är ohållbart, när blir det ohållbart? Har du några förslag?
”När vi inte längre kan erbjuda tryggare förhållanden än flyktinglägren i krigets närområde och där är vi inte än”, svarade jag. Det behöver inte vara svårare än så. Det är inte meningen att vi ska enas, bara unna varandra ett ramverk.
Kräv exemplet av den som kallar dig alarmist. Och var beredd att göra detsamma om du tänker kalla någon annan alarmist.
”PK!” Om du slår upp ”politiskt korrekt” i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) lyder den fullständiga definitionen “överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar”.
Begreppet kan med andra ord inte längre användas som ammunition mot de nu radikala röster som fortfarande pratar om öppna gränser och okränkbara rättigheter för människor på flykt. Vilket ändå sker varje dag. Naturligtvis. Eftersom begreppet PK aldrig har handlat om den dominerande trenden i debatten eller något slags kvävande konsensus. Det är bara ett öknamn på en viss sorts värderingar kring tolerans och öppenhet.
Om någon spelar PK-kortet, be hen att utveckla lite: ”Kan du peka på hur detta följer rådande politiska värderingar?”.
”Med statistik kan man bevisa vad som helst!” Jag möter inte sällan det här argumentet (eller vad man nu ska kalla det) och det stämmer helt enkelt inte. Du kan inte bevisa vad som helst med statistik.
Det är något slags talesätt som lite olyckligt blivit en sanning för vissa. Jag har noterat att dessa människor även löper förhöjd risk att hänvisa till ”sunt förnuft” och argumentera med fraser som ”det säger sig självt” men det sambandet är inte statistiskt säkerställt.
”Jag vet var du bor!” Otydlig rubrik? Jag kom inte på något bättre, men jag syftar på den retorik som kräver att ditt liv ska vara ett litet lajv av din vision för samhället. Eller tvärtom.
Ett tidlöst exempel hittar vi i den ungmoderata förfestretorikens mantra ”ge bort dina pengar då om du tycker det är så roligt att betala skatt”.
Ett annat i den ungsocialistiska efterfestretorikens vrede mot ”klassförrädarna” som sprider liberala idéer under spisfläkten.
Nu rör jag mig inte längre på vare sig för- eller efterfester (och inte festen däremellan heller eftersom jag aldrig riktigt har förstått konceptet fest och slutade inställa mig så fort jag fick småbarn att skylla på), men jag har noterat att retoriken fortfarande lever inom ramarna för det nya digitala efterfestgrälet som pågår dygnet runt på sociala medier.
Och här möter jag också, gång på gång, en uppdaterad version i det nya Södermalmshatet. ”Sverigevänner” påminner mig ofta om att jag inte har något mandat att uttala mig om tillståndet i landet eftersom jag bor på Södermalm, det välmående vänsterreservatet där nio av tio slugt avstår att rösta på vänstern så att ingen (utom ”Sverigevännerna”) ska märka hur vänster vi egentligen är.
Samtidigt angrips ”Sverigevänner” inte alldeles sällan med retorik av typen ”när hjälpte du senast flyktingar på plats?”, medan moderatledaren Anna Kinberg Batra häcklas för en kampanjfilm där hon åker BMW genom utanförskapsområden och pratar om dem som har hamnat i utanförskap. Ett ovanligt öppet mål förstås, men den här sortens angrepp är bara tomma. De stjäl syre från sakfrågorna och leder aldrig någonsin någonstans. Lite som ett efterfestgräl. Jag vill inte veta var Jonas Sjöstedt bor, jag vill veta var han har tänkt att alla andra ska bo. Kan man säga.
”Det är inte naturligt!” Jag unnar mig bekvämligheten att avsluta med världens fortsatt sämsta argument: det är inte naturligt.
Hela vår civilisation vilar på tjuvkopplingar av naturen och när någon över 30 spelar kortet kan du avsluta diskussionen snabbt genom att be hen gå och dö (eftersom det är typiskt onaturligt att bli så gammal). Om du föredrar mer finess kan du möta påståenden av typen ”jämlikhet mellan könen strider mot vår natur” med repliken ”detsamma kan sägas om att bajsa på gatan, arten måste potttränas med jämna mellanrum”.
Vi måste prata om kopparna
Viktigt meddelande till alla kaféer med såna små mormor-kaffekoppar: De fungerar bara om det finns en sorts mormor där som oavbrutet fyller på dockservisen med varmt kaffe. Om ni inte har en sorts mormor som kan patrullera lokalen med kaffekannan måste ni köpa in vuxenvärldskoppar.